Stole my heart - what?

Louis perspektiv:

Jag var chockad. Riktigt chockad. "Men du har ju Danielle?"

"Jag vet. Det är problemet. Jag älskar Danielle, men..."

"Men du har fått känslor för April, jag fattar”

Han mumlade något för sig själv och tittade sedan ut ur hotellfönstret.

”Du måste prata med April, Liam.  Hon förtjänar att få veta. Danielle också.” sa jag

”Jag ska, men jag vet inte hur jag ska säga det.” svarade han.

”Jag önskar jag kunde hjälpa dig men det är du som har satt dig i trubbel inte jag. Sov på saken, man. Du kommer på något” sa jag och fortsatte. ”Men du måste åtminstone berätta för April, vi har konsert imorgon och jag vill inte att ni ska vara ovänner då. Det är faktiskt Aprils första konsert, och du vill väl inte att hon ska minnas den som ’en av dagarna då Liam inte pratade med mig’, eller hur?”

Han nickade men sa inget.

Jag tittade på klockan på mobilen. ”Det är nog bäst att vi lägger oss nu, vi ska ju upp tidigt”

”God natt Louis”

”God natt Liam. Ligg inte uppe hela natten för då kommer managementet skrika på dig tills du får tinnitus” sa jag och gick ut ur rummet. Jag gäspade. Vilken dag alltså…

 

Aprils perspektiv:

Jag log, slog på mikrofonen och började sjunga på The Times Of Our Lives. Den låten hade jag tillsammans med två låtskrivare skrivit och den skulle även finnas på mitt debutalbum.

 

Seems like were holding on forever

 I gotta let it go

 Times up you pushed me to surrender (tonight)

 Who knows whats happens now whatever

 Where ever the wind blows

 And I'm there as long as were together

 Alright...

 

Let's have the time of our lives!

 Like theres no one else around

 Just throw your hands up high

Even when they try to take us down

 Let's have the time of our lives

 Till the lights burn out

Let's laugh until we cry

 Life is only what you make it now

 Let's have the time of our lives!

 

Dreamers don't care if its right

I think im really into you

 Restless lets leave it all behind

 And Tonight

 

Crazy when you cross my mind

 Oh the trouble we could get into

 So what lets just give this a try

 Alright

 

Let's have the time of our lives!

 Like theres no one else around

 Just throw your hands up high

Even when they try to take us down

 We'll have the time of our lives

 Till the lights burn out

Let's laugh until we cry

 Life is only what you make it now

 Let's have the time of our lives!

 

Lookin back what are we waitin

 For?

Take the chance Nows all we got for sure!

 

Let's have the time of our lives!

 Like theres no one else around

 Just throw your hands up high

Even when they try to take us down

 We'll have the time of our lives

 Till the lights burn out

Let's laugh until we cry

 Life is only what you make it now

 Let's have the time of our lives

 

Jag gick glatt av scenen och gick in i min loge, där Paul stod. Han började gå igenom rutiner, vilket jag lyssnade på. Jag nickade åt honom för att visa att jag förstod.

Han blev avbryten av att Liam kom in i min loge.

”Hej Paul. Är det okej om jag pratar med April?” frågade han först Paul som nickade.

”Kan jag prata med dig?” frågade han sedan mig. Jag tittade först förvånat på honom, sedan gav jag honom ett litet leende och nickade. Liam började gå mot hans loge och jag gick efter honom.

Liam stängde dörren efter mig. ”Eh… Ja...”

”Vad ville du prata om?” frågade jag honom.

”Först av allt; förlåt för att jag ignorerade dig men jag hade så mycket att tänka på. För det andra; jag är verkligen ledsen för att du varit så ledsen, förlåt. Det är helt och hållet mitt fel, så hata mig om du vill.”

”Att du hade så mycket att tänka på är ingen ursäkt, Liam” muttrade jag.

”Jag vet April. Men anledningen till att jag egentligen ignorerade dig var för att jagärkäridig” mumlade han.

”Va?” frågade jag eftersom jag inte hörde det sista han sa.

 ”Jag är kär i dig” sa han lågt, men högt nog för att jag skulle höra.
Jag snubblade bakåt av chocken jag fått. Jag öppnade dörren och gick snabbt ifrån honom. Det var för mycket att ta in.

Jag flydde från problem, precis som vanligt.


Okej, kapitel 14! Förlåt för ett bildlöst kapitel, orkar inte leta bilder.

Måste säga att ni har blivit duktiga på att kommentera! Era kommentarer är verkligen guld värda, de gör min dag <3

!!!KOMMENTERA!!!

 


Kapitel 13 - Stole My Heart

Aprils perspektiv, 2 dagar senare:
 
"Allt kommer bli bra igen April, tro mig" viskade han tröstande i mitt öra.
"Han har inte pratat med mig på två dagar, Louis! 2 dagar!" snyftade jag mot Louis axel. 2 dagar hade gått sedan Jakes fest. 2 fucking(förlåt för ordvalet) dagar sedan Liam senast pratade med mig...
"Jag är säker på att han bara har någon sorts period, han kommer prata med dig snart, jag lovar" sa han lugnt.
"Men om han inte gör det?!"
"April... sluta tänk så. Du och Liam har varit bästa vänner för 19 år, dessutom vet du hur Liam är - han kan inte ignorera någon för evigt"
"Men ändå..." mumlade jag men Louis fortsatte och ignorerade vad jag sagt.
"Även om det är en svår period just nu så kommer det inte vara svårt för evigt, glöm inte det"
"Jag vet inte vad jag gjort för fel..." mumlade jag.
"Du har inte gjort något fel, det är Liam som gör fel i att ignorera en sådan underbar person som dig April"
Jag sa inget utan bara lät tårarna rinna nerför mina kinder. Och Louis lät mig gråta.Han förstod att jag behövde få gråta ut, så han viskade bara tröstande ord. Sådana ord som Liam egentligen borde ha viskat i mitt öra. För det var han, Liam James Payne, som var min allra bästa vän. Men Louis var också en av mina bästa vänner... Men jag ville ha Liam här. Jag ville inte att han skulle ignorera mig, jag ville att allt skulle vara normalt. Som det var innan vi for på den här touren. Det kanske var ett dåligt val av mig att vara förband på den här touren...
Jag kramade hårt om Louis och han kramade lika hårt om mig. Han var för underbar och snäll mot mig. Tidigare hade jag skrikit på honom, men han hade inte skrikit tillbaka. Hade jag varit honom och möt en bitch som mig skulle jag skrika tills orden inte längre kom ur munnen. Men Louis visste hur jag mådde, så han skulle aldrig ens tänka tanken på att skrika på mig, det hade han i alla fall sagt.
 
Tumblr_m7j393vcw11qjy7c0o1_500_large
 
Louis perspektiv:
Jag hörde snarkningar från April. Jag la henne sakta ner i hennes säng och bäddade om henne. Jag släckte lampan och smög ut. Jag gick snabbt till rum 7005 och knackade på dörren.
En trött Liam öppnade dörren. "Vad?"
"Vi behöver prata" sa jag och gick in i hans rum. Det var en enda röra, helt ärligt.
"Jag ville prata om April, Liam. Du vet April? Hon som en gång var din bästa vän?"
"Hon är min bästa vän, Louis" svarade han lågt.
Jag fnyste. "Som du behandlar henne så verkar du ju inte vilja vänner alls"
"Jag var där, Liam. Jag var där när hon mådde dåligt. Jag tröstade henne. Jag fanns där, till skillnad från dig"
"Du har ingen jävla aning!" vrålade Liam. Jag backade bak ett steg och tittade på Liam.
"Vet du vad, Liam? Jag känner inte igen dig" sa jag ilsket och fortsatte. "Den Liam jag kände var alltid där för April, oavsett vad det gällde. Den Liam jag kände skulle aldrig någonsin ignorera sin bästa vän sedan 19 år tillbaka. Jag trodde du skulle vara där när hon behövde dig. Jag trodde du skulle finnas där. Men jag antar att jag hade fel".
"Men jag vill.. det bara..." började han men avbröt sig och tittade bort.
"Vad, Liam? Vad?" frågade jag. Han vände blicken mot mig och jag kunde se att hans ögon var fyllda av tårar. Det var då jag hörde honom tyst mumla de ord jag aldrig trott jag skulle få höra. Aldrig någonsin.
"Jag tror jag är kär i April..."

Kapitel 11 - Stole my heart

"Hej storebror" sa jag och hoppade upp i hans famn. "Jag har saknat dig"
"Tror du inte att jag har saknat dig April?" skrattade Trace. Trace och jag var inte direkt lika varandra, men vi hade en väldigt bra relation. När jag var yngre och Trace fortfarande borde i Wolverhampton så trodde alltid alla att vi var ett par.
Jag skrattade och hoppade ner från hans famn. Då slog det mig att Trace inte hade träffat Niall, Zayn, Louis eller Harry.
"Trace det här är Liams bandkompisar Niall, Zayn, Louis och Harry" sa jag och pekade på var och en. "Niall, Zayn, Louis och Harry det här är min storebror Trace"
De skakade händer allihop och jag vände tillbaka blicken till Trace. "Så hur är det med Tracie?"
"Sluta kalla mig för det  och som svar på din fråga; Grymt bra"
"Okej då... Allting bra med Kelsey?" frågade jag. Kelsey var Traces flickvän sedan 2 år tillbaka, jag hade träffat henne två gånger och redan första gången jag såg henne så tyckte jag om henne. Kelsey var en sån där person man inte kunde låta bli att älska.
"Jättebra, vi är faktiskt förlovade" bekräftade Trace.
Min haka for till marken men jag stängde den fort och kramade om honom. "Herregud. Grattis bror! Du får hälsa Kelsey sedan"
"Tack. log Trace. Jag besvarade leendet.
"Grattis Trace" sa killarna i kör. Han tackade dem. 
"Mamma kommer flippa ut och börja prata om bröllop, bara så du vet det" sa jag och skrattade.
"Jag vet... Därför vill jag vänta så länge som möjligt med att berätta" muttrade han.
"Förresten hej Jake" log jag mot Traces bästa vän. Jake och jag hade faktiskt varit tillsammans i någon månad innan vi gjorde slut, vi klarade helt enkelt inte av ett distansförhållande. Men vi var vänner, vilket jag var glad över.
"Du, April, vi ska ett poolparty ikväll - eller det börjar om en timme - hos Jake. Du får gärna komma och ta med dina vänner" sa Trace glatt.
Jag tittade mot Paul med en hundmin som suckade och nickade. "Snälla Paul?"
"Ni har ju ledigt i tre dagar så..."
"Killar, känner ni för lite party?" frågade jag Liam, Zayn, Harry, Niall och Louis. De nickade.
"Jag får hålla koll på er då" skrattade Liam.
Jag nickade och vände mig mot Trace och Jake igen. "Vi kommer"
Vi pratade lite till och tog sedan en taxi tillbaka till vårt hotell för att kunna byta om. 
 
1 timme senare
Jag hälsade på Traces kompisar. De flesta kände jag men det var även många jag aldrig hade träffat förr.
"Jag är April, Traces lillasyster" mumlade jag om och om.
Jag gick fram till baren och förundrades av hur mycket pengar Jakes föräldrar hade - jag menar, de bor i New Yorks dyraste områden..
Jake kom fram till mig med en drink. "Varsågod"
"Tack Jake" log jag. "Inte ett litet hus du bor i"
Han bara skrattade och svepte sin drink. Jag tittade mot killarna som stod vid en av de två barerna. Liam tittade då och då mot mig för att titta att jag var okej.
Jag gick och Jake gick till den andra baren.
Vi beställde några drinkar - efter 5 tappade jag räkningen.
"Du ska vara förband åt One Direction, eller hur?" frågade Jake.
Jag skrattade åt hur roligt det lät när han sa One Direction. "Du är så gullig med din amerikanska dialekt, Jake. Och som svar på din fråga; Japp"
"Vad roligt! Trace är jätte stolt över dig" sa Jake.
Jag kände vilket stort leende jag fick och bara log.
"När ditt album kommer ut ska jag köpa det" log han mot mig.
"Det kommer ut i oktober. Jag har faktiskt skrivit många låtar själv" svarade jag glatt.
Vi pratade ett tag och när vi bestämde oss för att bada så vinglade vi väldigt mycket.
Jag ramlade i poolen och skrattade högt när jag hade fått huvudet ovan vattnet.
Jake skrattade åt mig. "Du är så klantig, April"
"Jag vet" sa jag.
Jake närmade mig och helt plötsligt så kände jag hans läppar mot mina.
 
Liams perspektiv:
Jag, Zayn, Harry, Niall och Louis stod och pratade med två tjejer, Josefine och Olivia. De var från Sverige men var här för att hälsa på Jake som var Olivias kusin. 
"Hur länge stannar ni New York?" frågade Harry Olivia och Josefine. Josefine bara stirrade in i hans ögon och Olivia fick slå till henne på armen för att hon skulle kunna återvända till verkligheten.
Josefine rodnade och Olivia svarade. "Vi åker hem till Sverige om två veckor"
De pratade länge men jag lyssnade inte. Jag sökte efter April med blicken och när jag såg vad hon gjorde med Jake så brast något i mig.
Jag kände hur mitt humör sjönk och jag kände för att slå någon.
 

Kapitel 11, guys! Hur April reagerade på kyssen får ni läsa om i nästa kapitel! Ska försöka fixa bilderna och så imorgon, hinner inte just nu!
5 kommentarer klarar ni väl? <3

Kapitel 10 - Stole my heart

 

Veckan rusade iväg och nu satt jag på flygplanet till New York. Jag hade praktiskt taget bott i studion senaste veckan så inget intressant hade hänt. Eller jo, jag, Steven och Carl Falk(har även skrivit låtar till 1D) har färdigt min första singel som släpps i augusti. Det var bara en månad kvar tills dess, men det kändes som år. Jag hade fått tillåtelse av Simon att spela den på några konserter. Jag hade även skrivit låtar som som bara var skrivna för turnén, men jag skulle även spela några låtar som skulle vara med på mitt albumet som släpps i september.Det var möjligt att dem låtarna som jag skrivit enbart för turnén kommer ut som ett album, men något sådant är inte planerat. Jag skakade på huvudet och bestämde mig för att sova de två timmar kvar tills vi landade i USA. Zayn hade somnat bara något minut efter att planet lyft. Resten av killarna somnade inte sent efter.

 

Harry och Louis som jag satt bredvid hade börjat prata väldigt högt så jag öppnade sakta ögonen.

"Väckte vi dig?" frågade Harry med ett snett leende. Jag nickade bara till svars och såg ut genom det lilla flygplansfönstret. Utsikten därifrån var magisk.

"Vad bra då. Vi är ändå framme om en kvart så" sa Louis.

"Okej.. Ska vi gå någonstans och äta sedan eller beställer vi roomservice när vi kommit till rätta med allt?" frågade jag.

Louis ryckte på axlarna. "Ingen aning. Vi får höra med Zayn, Niall och Liam när vi landar"

Jag skulle svara men pilotens röst överröstade mig. "Vi landar alldeles strax i New York. Vi på British Airways tackar er för att valt att flyga med oss"

Jag blundade fort. Var det något jag hatade så var det landningar. Louis som visste om det höll i min hand.

"Det är snabbt över" hade han sagt när vi stigit på planet.

Jag kände hur planet tog i marken. Ljudet från det skrämde mig, det lät väldigt illa. Jag öppnade sakta ögonen och reste mig upp. Jag tog snabbt ner mitt handbagage från hyllan ovanför mig.

 

"Redo för att se vad New York erbjuder?" frågade Harry när vi stigit av flygplanet.

Jag log stort och nickade. "Jag har alltid velat besöka New York"

Harry skrattade och tog tag om mina axlar. Jag rodnade men låtsades som inget hade hänt och bara fortsatte gå efter Paul och de sju säkerhetsvakterna. Paul hade fått ett samtal från en av vakterna som var inne i ankomsthallen och informerade oss om att det var både fans och paparazzis där så vi var beredda på det. Ingen av oss visste riktigt hur dem visste att vi skulle komma idag. Det var hemligt, det var det vi trodde men vi hade fel.

Helt oskadda satte vi oss i bilen. Jag var dock lite omskakad. Några av killarnas fans hade skrikit väldigt otrevliga saker åt mig. Jag förstod inte riktigt vad jag hade gjort dem... Killarna hade sagt att jag skulle ignorera dem och sagt att riktiga fans bör acceptera vilka dem är med. Det var inte enkelt att ignorera.. Visst hade jag fått hat förut, men detta slog allt. Men det killarna sa om att riktiga fans skulle acceptera deras val av vänner kändes bättre.

Liam tittade oroligt på mig. "Du kan prata om det med mig eller någon av killarna April. Vi finns hör för dig, glöm inte det" Jag nickade och tittade ut genom fönstret.

"Vad har jag gett mig in på?" mumlade jag väldigt tyst. Jag tog upp mobilen och såg till min förvåning ett sms från min storebror.

.

From Trace; Hej lillsis, hörde att du är i New York. Har du tid för att träffas? Skulle vara kul och träffa dig igen efter så många månader. Älskar dig.

To Trace: Hej broder. Jag landade precis i NY, är här för att vara förband åt Liam's band. Det har jag, kan vi höras bättre imorgon? Älskar dig med Trace.

 

Bilen stannade utanför Plaza Hotel som jag visste var väldigt lyxigt. Vi väntade ungefär en kvart innan vi alla fick våra rumsnycklar. Jag hade nummer 7004 och Niall hade 7003 och Liam 7005 vilket betydde att de skulle vara mina grannar.

Hissen stannade på våning 14 och jag försökte snabbt gå förbi killarna men Liam tog tag i min arm. "Vi behöver prata"

Jag suckade och nickade. "Visst..."

Liam sa åt Paul att ta mina väskor och ställa in dem på mitt rum. Jag kastade nyckeln åt honom och gick in på Liams rum.

"Vad ville du prata om?" frågade jag även om jag visste exakt vad det här handlade om.

"Jag är orolig för dig April. Jag kunde se att något var fel, är det på grund av vad våra fans skrek åt dig?"

"Jag har fått hat förut.. Det var bara att de här slog allt.." mumlade jag.

"Vi var oroliga över att det skulle bli såhär..." sa Liam skamset.

Jag suckade och tittade in hans ögon. "Det är inte ditt fel, Liam så sluta tänk så. Du kan inte styra dina fans, det vet jag och det är okej för mig. Jag blev bara lite omskakad av händelsen, jag är inte så van vid sådana här saker. Jag säger inte att du oroar dig i onödan, hade det varit du så hade jag reagerat likadant, men kom ihåg, det är inte ditt fel så ta inte åt dig skulden"

"Men..." började han men jag avbröt honom.

"Nej, Liam. Inga men. Det är inte ditt fel så ta inte åt dig skulden. Det kommer alltid vara någon som inte gillar mig, alla kan ju inte älska mig"

"Okej... men jag tänker inte sluta oroa mig för dig. Jag har lovat dina föräldrar att se till så att du mår bra, och det löftet tänker jag hålla" svarade Liam.

"Låter bra det, Daddy Direction" sa jag med betoning på fansens smeknamn på Liam.

"Om du behöver någon..."

"Så finns du där för mig, jag vet det Liam" avslutade jag hans mening och jag kände en massa armar runt om mig och tittade upp. Niall, Zayn, Louis och Harry stod och höll armarna hårt om mig. Hur jag inte hade lyckats höra att dem kommit in vette tusan...

Jag kunde inte låta bli att le mot dem och krama tillbaka dem.

"Vi ber om ursäkt för våra.. eh... icke trevliga fans" sa Louis medan vi kramades.

Jag tror vi kramades i säkert tio minuter innan vi bestämde oss för att fixa till oss och för att se vad New York erbjuder. Jag hade "fangirlat" över det och sprungit till mitt rum - okej, det var världens kortaste bit men jag hade faktiskt sprungit.

Jag gick in badrummet och tog en snabb dusch.

Jag fönade håret och gjorde en slarvig fläta. Jag tog snabbt på mig jeans, ett vitt linne, skinnjacka, en svart Celine väska och svarta slitna Converse och sprang ner till lobbyn där killarna väntade.

De såg mig direkt och vi började gå. Jag blev lite förvånad över att de inte var några fans här, men jag blev även lättad. Jag orkade inte träffa några 1D fans just nu.

 

*hopparframlitegrann*

Jag skrattade åt Louis som helt random hade gått fram till två poliser och frågat om han hade kunnat ta en bild med dem. Jag tog fram min kamera och hann knäppa några foton innan Liam ryckte den ur händerna på mig och började ta bilder på honom. Niall, Zayn, Harry och till och med Paul tog också bilder.

"Tack så mycket, sir" sa Louis tacksamt och bländade ett leende mot poliserna.

"Det är en ära, mr Tomlinson" svarade den ena polisen och jag hindrade mig själv ifrån att börja gapskratta. Mr Tomlinson lät så gammalt och roligt.

"Min dotter är ett stort fan av er, hade ni kunnat signera detta papper åt henne?" fortsatte han och räckte fram ett papper åt killarna som nickade och mumlade "självklart sir".

Killarna signerade det och vi gick vidare. Jag såg en skylt med "Starbucks".

"Kan vi gå på Starbucks, snääääälla?" vädjade jag och gjorde hundminen mot killarna. De log mot mig och nickade.

"YEEES" sa jag högt och gjorde en segerdans.

Vi gick in på Starbucks och jag beställde en milkshake med smak av hallon och banan. Vad killarna beställde vet jag inte och det brydde jag mig inte om. Jag bara koncentrerade mig på min underbart goda milkshake.

Jag beställde en till, och killarna suckade eftersom de redan var färdiga.

"Sluta sucka.. Jag dricker den medans vi går, nöjda?" frågade jag och log.

"Sure" svarade Zayn.  

Vi gick till någon park och gick runt där medan jag njöt av min milkshake.

Jag såg en bekant person gå framför mig och vände mig mot Liam som märkt det också och satte fingret för munnen. Killarna såg förvirrad ut men Liam viskade att det skulle vara tyst. Jag gav min milkshake till Liam.

Jag smög upp bakom honom och satte händerna för hans ögon.

"Det är inte kul Jake!" sa han irriterat. Jag skrattade och Jake - hans bästa vän - flinade.

"April?" frågade han förvånat och jag tog bort händerna och log mot honom. Åh vad jag hade saknat honom.


Vem är den här "han" som vi fick läsa om i slutet? Det får ni reda på i nästa kapitel(lol).

Måste även säga att ni som kommenterat, TACK SÅ GRYMT MYCKET. Era kommentarer är så himla fina och gör mig så peppad! Älskar er. xx

5 kommentarer till nästa kapitel! :D


Kapitel 9 - Stole my heart

 
"YOU TURNED AROUND AND YOU STOLE MY HEART" vaknade jag till. Jag blängde på dörren. Jag hade verkligen inte velat ha dessa killar som grannar. Jag tittade på mobilen 11:15.
Jag klev upp och var glad över att jag valt att duscha innan jag gick och la mig igår. Jag borstade tänderna, sminkade mig lätt och började borsta igenom mitt hår. Jag drog sedan på mig rena underkläder och drog på mig ett par svarta shorts, ett turkost linne och svarta klackskor. Jag tog min mobil som låg på det träfärgade sängbordet.
Killarna var redan färdiga när jag kom ut och de hade gjort mackor åt mig.
"Tack för mackorna" mumlade när jag ätit upp dem. De var himmelskt goda.
"Förresten tack för att ni väckte mig på ett så trevligt sätt" sa jag ironiskt och tog ett glas apelsinjuice.
Precis plingade de till i Liams telefon. "Paul är utanför"
Jag försökte springa i mina höga klackskor till mitt rum och hämtade min gitarr, vilket inte gick så bra men jag kom till bilen utan något sår som blödde.
 
"Vi är framme" log Paul. Jag nickade och besvarade leendet.  Jag klev ut ur bilen.
"Eh, jag har ingen aning om vart jag ska... Kan någon visa mig?" frågade jag. Harry och Liam sa att de gärna visade mig. Jag nickade och mimade ett tack.
 
"Hit ska du, April" log Liam.
"Antar att vi ses senare då" sa han och Harry i kör.
Jag nickade och gick in i studion. Simon och Steven satt och pratade.
"Välkommen April" hälsade Steven.
"Hej Steven och Simon" hälsade jag.
"Så, ska vi sätta igång?" frågade Simon. Jag log och nickade.
"Så, vill du skriva låtar själv till ditt album?"
"Det vill jag gärna. Jag kom på början till en ny låt igår kväll"
"Får vi höra?" frågade Steven. Jag nickade och tog fram gitarren.
 
Here we are now
Everything is about to change
We face tomorrow as we say goodbye to yesterday
A chapter ending but the stories only just begun
A page is turning for everyone
 
"Det där var väldgt bra. Har du med texterna till dina andra självskrivna låtar?" undrade Simon. Jag tog fram texterna och räckte dem till Simon.
"De ser bra" sa han efter ett tag. Jag pustade tyst ut.
"Du kan bli både en riktigt bra sångerska och en bra låtskrivare! Varför har du gömt dig ifrån oss?" skrattade Steven.
Jag ryckte på axlarna "Jag skulle faktiskt söka till X Factor 2009, men jag kände att jag inte var redo.. Men nu är jag mer redo än någonsin"
"Låter bra. Nu sätter vi igång med att skriva låtar så du har lite låtar att sjunga"

Jag kände mig riktigt lycklig när jag gick på stan. Jag hade slutat en timme tidigare än killarna, och gick nu på stan i jakt efter en ny resväska. Jag gick in i en butik där de sålde bikinisar, jag blev praktiskt taget förälskad i hela butiken. Med mig därifrån fick jag tre bikinisar. Butiken bredvid sålde skor, självklart kunde jag inte låta bli att gå in där. Dessutom så var jag i behov av ett par vita pumps, så jag hade ju en anledning att gå in där.
"Är du April Wood?" hörde jag en liten flicka i kanske 8-årsåldern fråga.
"Ja, jag är April Wood. Vill du ha en autograf och ta en bild sötnos?" frågade jag vänligt. Hon nickade glatt.
"Vad är det namn då?" frågade jag. Hon mumlade 'Livia'.
"Du har ett vacket namn, Livia. Här har du autografen" sa jag och räckte den åt henne. Jag böjde mig ner och Livias mamma knäppte en bild.
"Tack så mycket, April. Livia är ett stort fan av både dig och One Direction" log mamman mot mig.
"Ingen orsak" skrattade jag och kramade om Livia innan jag sa ett hejdå och betalade för pumpsen.
Jag gick en bit och kom fram till Forever 21, där inne köpte jag två par shorts och tre klänningar.
 
Efter att ha yrat runt på Londons gator i drygt en halvtimme hittade jag en butik där de sålde resväskor. Jag gick in i butiken och fastnade direkt med blicken på en alldeles skrikrosa resväska. Direkt köpte jag den och gick nöjt ur butiken. Min mobil började ringa. Jag försökte ta upp den men med en satans smäll slog den i backen.
Jag tog upp den vita iPhonen som nu hade sprickor över hela sig. Jahapp... Då var det bara att köpa en ny.
Jag försökte svara, vilket till slut gick. "April Wood"
"Hej April.. Varför hörs du så dåligt?" frågade Liam.
"Jag tappade mobilen i marken så den är halvsönder. Vad ville du?" svarade jag. Han skrattade.
"Typiskt dig. Vi har slutat. Ska vi mötas vid Starbucks  så följer vi med och köper en ny telefon åt dig?"
"Okej. Jag går till Starbucks då. Vi hörs" sa jag och la på. Jag tittade ner på mobilen igen. Hur klantig får man vara?! Jag borde ha döpts till April Klantskalle Wood och inte April Josephine Wood...
Jag gick mot Starbucks med resväskan efter mig och mobilen i fickan.
Jag log mot killarna som stod utanför Starbucks. De skrattade åt mig.
"Får jag se på din mobil?" flinade Harry. Jag suckade och räckte den åt honom.
"Hur lyckas du egentligen?"
"Heter man April Wood lyckas man med allt tydligen..." mumlade jag.
"Helt sant. Blir det en iPhone igen?" frågade Niall.
Jag nickade. "En svart iPhone blir det"
"Ni får visa vägen till någon butik där de säljer iPhones, jag går bara vilse" sa jag och skrattade.
"Faktiskt så behöver vi inte gå så långt, bara runt hörnet finns en butik där de säljer iPhones" log Zayn. Vi rundade hörnet och steg in i butiken.
"Vad kan jag hjälpa dig med?" frågade en kille med svart hår i 30-årsåldern.
"Jag..." började jag men Harry avbröt mig.
"En svart iPhone 4S med 64gb minne tack"
Jag blängde på Harry som betalade den och gav den åt mig. "Du hade inte behövt betala"
"Men nu gjorde jag det i alla fall"
"Du är omöjlig"
"Nej, jag vill bara betala"
"Jaja, kan vi åka hem så jag får äta? Jag kan laga kyckling..." log jag.
"Gärna. Jag är vrålhungrig" svarade Niall.
"Som vanligt då, Niall" skrattade Louis och Zayn. Vi resten skrattade också.

Kapitel 8 - Stole my heart

 
Föregående kapitel:
Jag rusade upp för trappan. Killarna var tätt efter.
"Okej, vad ville Paul?" frågade jag nyfiket.
De tittade på varandra.
"Han sa att om du ville..."

"Han sa att om du ville så får du vara förband på vår turne" log de mot mig. Jag satte handen för munnen.
"Herregud..." mumlade jag och var tvungen att sätta mig ner.
"Så vad säger du om att vara förband åt oss? Du har ju färdigskrivna låtar som du mer än gärna får sjunga. Simon sa att det är helt okej, det blir ditt lilla genombrott. Dessutom skulle du tydligen ändå till någon studio i USA och skriva låtar där" log Liam.
"Tack så mycket, ni ä bäst. Helt ärligt..." sa jag och kramade om killarna hårt. "Jag älskar er så mycket"
"Och vi älskar dig syrran"
 
 
 
 
"Men om ni skojar så sticker jag hem till Wolverhampton direkt" hotade jag. Killarna skrattade åt mig.
"Vi skojar inte. Men ring Simon, han ville tydligen att du skulle ringa" svarade Harry. Jag nickade och ursäktade mig.
 
"Simon Cowell" svarade han.
"Hej Simon, det är April" sa jag leendes.
"Så killarna har berättat för dig?" frågade han.
"Japp...Harry sa att jag skulle ringa dig, vad ville du prata om, Mr. Cowell?" undrade jag nyfiket.
"Du ska till studion imorgon, vi ska börja skriva låtar. Killarna ska dit samtidigt, så du kan åka med dem" svarade han.
Jag log. "Okej. Vilken tid?"
"Var här 12:20 bara och ta med dig din gitarr" skrattade Simon.
"Har killarna berättat om att jag är väldigt dålig på att passa tider och att jag gillar att sova?" frågade jag förvånat.
"De har berättat en hel del om dig faktiskt"
Jag slog mig för pannan. "Dem där killarna... Men 12:20 imorgon alltså?"
"Ja, var här då. Vi ses April" svarade han och la på.
Jag gick med ett leende in till vardagsrummet. "Hur mycket om mig har ni berättat för Simon?"
"Inget alls" hörde jag Niall säga oskyldigt.
Jag skakade på huvudet. "För den här gången kommer ni undan. Jag ska förresten till studion samtidigt som er så jag åker med er"
"Okej..." började Harry men avbröts av att min mobil började ringa. Trace stod på skärmen, jag suckade och ursäktade mig och sprang till min rum.
 
"Hej pappa" log jag. Jag saknade pappa otroligt mycket. Jag hade alltid varit pappas flicka, och det kommer jag alltid vara.
"Hej April" hörde jag honom svara.
"Vad ville du?" frågade jag.
"Ville bara höra hur min äldsta dotter har det" svarade han.
Jag skrattade. "Jag har det grymt bra, pappa. Vet du vad förresten? Jag ska vara förband åt killarna"
"Grattis eller något då, lilltjejen" sa pappa och jag log när jag hörde en viss stolthet i rösten.
"Jag fyller 20 nästa år, pappa. Jag är vuxen... Men tack så mycket" sa jag och fortsatte "Hur mår mamma, Destiny, Braison, Trace och September?" Har jag glömt att nämna att jag har 4 syskon? Destiny Hope, Braison Chance, September Rose och Trace heter dem. Destiny Hope är 12, Braison Chance är 16 år, September Rose är 18 och Trace är 22 år.
"De mår alla bra. Fast Trace har jag inte hört av sedan du for till London.. Han har väl fullt upp i USA" svarade pappa. Trace har bott i USA sedan han var 19, och vi träffas drygt 2-3 gånger per år. Trace var väldigt... annorlunda resten av syskonen Wood. För att vara ärlig så är jag inte alls lik honom.
"April?" frågade pappa lite förvirrat eftersom jag blivit tyst.
"Ops, sorry. Jag tänkte på Trace bara" sa jag och funderade på om jag borde ringa min storebror.
"Okej. När börjar killarnas turne då?" undrade pappa.
Jag tänkte ett tag. "Om två veckor tror jag. Jag ska fråga killarna senare"
"Okej, men Destiny vill prata med dig en snabbis" sa pappa. "Sköt om dig, gumman. Älskar dig"
"Okidoki. Hälsa resten av familjen. Älskar dig med, pappa"
Pappa ropade på Destiny.
"Hej April" hälsade Destiny glatt i luren.
"Hej Destiny Hope" svarade jag lika glatt.
"Kalla mig inte Destiny Hope, du vet att jag hatar det. Destiny heter jag" sa hon och jag skrattade.
"Vet du vad, lillsis? Om jag får en dotter i framtiden då ska hon heta Hope" sa jag väldigt allvarligt. Det var faktiskt sant. Jag hade alltid tyckt Hope varit ett fint namn.
"Jaja, gör du det. Hur är London då?" frågade min lillasyster.
"AmaZayn, hehe, killarna är sjukt underbara som vanligt och vet du vad?! Jag ska vara förband på deras turne!" de sista skrek jag nästan ut.
"Du behöver inte skrika, April. Men grattis! Otroligt glad för din skull"
"Vad har du gjort idag då?" frågade jag leendes.
"Varit och shoppat med mamma" skrattade hon.
"Åh, jag saknar att shoppa med er två. Vi måste göra det när jag är i Wolverhampton igen" sa jag.
"Självklart. Men du, när du ska till USA på killarnas turne, kan du köpa Converse åt mig?" frågade hon sött.
"Klart jag kan, storlek 36 eller hur? Men du, lillis, jag måste gå nu. Men ring någon dag i veckan så kan vi prata bättre. Krama om Braison, September,mamma och pappa från mig och hälsa att jag älskar dem. Älskar dig, kram"
"Ja, storlek 36. Älskar dig med, syster. Hejdå" sa hon och la på.
Jag kände något blöt på min kind, en tår. Jag saknade min familj - efter inte ens en vecka utan dem. Men har man bott hemma i 19 år och alltid haft nära till familjen så är det svårt. Väldigt svårt.
 
Jag gick sakta till köket för att ta ett glas vatten. Till min förvåning satt Louis där. Han log mot mig och jag log tillbaka.
"Värst vad länge du pratade" sa Louis och tittade på klockan.
"Pratade jag i en kvart?!" frågade jag chockat efter att ha tittat på klockan. Han nickade.
"Det kändes som om jag bara pratade i max fem minuter..." mumlade jag.
"Du saknar dem" konstaterade Louis. Jag såg lite frågande på honom.
"Din familj" klargjorde Louis. Jag nickade.
"Det är svårt att vara utom dem när alltid haft dem i närheten i 19 år..." sa jag och lutade mig bak i soffan.
"Jag vet hur det är. Jag saknar min familj otroligt mycket. Även om jag alltid tyckte att mina småsyskon var irriterande så älskar jag dem, det känns tomt utan dem" när Louis sa det kändes det genast bättre. Det var skönt att prata om sina känslor.
Vi satt tysta ett tag innan Louis avbröt tystnaden. "När du behöver prata, tveka inte på att prata med mig. Jag finns alltid för dig"
Jag skrattade tyst och kramade om Louis. "Jag kan bara säga detsamma till dig, Boo Bear"
"Kalla mig inte det" och med de orden började Louis skvätta vatten på mig.
"Är det så du vill ha det så... VATTENKRIGET ÄR IGÅNG!" sa jag högt och tog ett glas och fyllde de snabbt. Jag hällde glaset med det iskalla vattnet över Louis. Han hällde bara någon sekund senare droppade mitt hår av iskallt vatten.
Jag fyllde ännu ett glas med vatten och hällde över honom. Just när han skulle hälla en tillbringare med vatten kom Liam in i rummet.
Han suckade när han såg hur vi såg ut och hur köket såg ut. "Vad har hänt här?"
"Bara lite vattenkrig..." sa jag i ett försök att låta allvarlig. Det gick inte alls bra och jag började skratta som aldrig förr.Louis och Liam bara tittade på mig.
"So miss Wood sa innan hon fick sitt skrattanfall så hade jag och hon ett vattenkrig" sa Louis och log mot Liam. Jag bara fortsatte skratta.
 
Tumblr_lumgkpzyt61qft40so4_250_large_large
 
"Är något fel med henne?" frågade Louis Liam. Liam skakade på huvudet som svars.
"Bara en liten skrattattack"
"Liten?"
"Okejdå, stor skrattattack"
Jag drog ett djupt andetag och slutade skratta. Louis och Liam såg mot mig och jag hörde ett lågt "äntligen" från Louis mun.
"Du gillar att skratta, va?" frågade Louis.
Jag skrattade - igen - och nickade. "Därför blev jag kallad Smiley som liten"
"Smiley?" skrattade Louis.
"Japp... Men nu ska jag städa upp här som den hemmafru jag här" sa jag ironsikt. "Vart har ni städsaker?"
"Vänta här så hämtar jag dem" mumlade Louis och gick ut ur köket.
"Vad sa din pappa då?" frågade Liam.
"Han var glad att jag skulle vara förband åt er och så, och så pratade jag med Destiny" sa jag leendes.
"Hur är det med henne?" frågade han. Destiny hade blivit så mobbad att hon nu fick hemskolning.
"Bra antar jag. Hon ville att jag skulle köpa Converse åt henne i USA" svarade jag. "Visst är det två veckor kvar tills vi flyger till USA?"
"Faktiskt bara en vecka" skrattade Liam.
Jag spärrade upp ögonen. "Jag måste på stan imorgon, jag måste köpa en till resväska"
"Okej, miss-måste-köpa-en-resväska nu ska du städa. Varsågod!" och innan jag visste ordet av 'nej' så hade Louis och Liam smitit iväg.
"BOO BEAR DIN JÄVEL, KOM HIT OCH STÄDA" ropade jag.
Harry kom istället. "Jag kan hjälpa dig"
Jag log tacksamt mot honom och började torka det blöta golvet med en mopp(visst heter det så? haha). Harry torkade möblerna.
 
Jag och Harry gjorde en high five. På en kvart var köket i stort sett helt torrt.
"Vi äger!" utbrast jag. Harry nickade och såg stolt runt i köket.
"Nu tycker jag att vi förtjänar lite sömn.." log jag mot Harry. "God natt Harry"
"God natt April"

Förlåt,förlåt,förlåt. Detta kapitel har jag skrivit om flera gånger då de försvinnit flera gånger...
Och till alla som dröjt er kvar på bloggen trots att min uppdatering suger - NI ÄR GULD VÄRDA. Jag älskar er, de gör jag verkligen.

Kapitel 7 ~ Stole my heart

Direkt jag kom innanför lägenhetens dörr hoppade alla killar på mig.
"Vi är så stolt över dig, lill sis" sa Niall.
Jag log och kände en tår rinna nerför kinden. "Tack, killar. Det är tack vare er som jag har en karriär. Jag är så tacksam. Mer tacksam kan jag inte bli"
Liam log stolt mot mig och även han hade tårar i ögonen. 
Jag såg på killarna. Jag hade tur som hade dessa killar som vänner "Jag vill inte ha något kramkalas.. Kan vi inte gå ut och äta eller något?"
Niall gjorde glädjetjut. "JAAAAA. Jag ringer Paul. Någon som ringer och bokar bord någonstans?"
"Jag får väl göra det..." suckade Liam när han fick alla blickar av killarna.
"Jag går och byter om" sa jag och gick till "mitt rum".
Jag gick in i badrummet och tog på lite mer mascara och tog min halsduk som hängt där. Jag tog av tröjan och mina byxor och slängde dem i högen med smutsiga kläder.
Jag gick ut ur badrummet och började leta kläder.
När jag tagit fram ett par vinröda byxor, en ihålig tröja och ett svart linne så öppnas dörren. In kommer Harry.
Han blir blossande röd i ansiktet när han såg att jag bara stod i underkläder. "Eh... Jag borde ha knackat"
"Det gör inget, Harry. Vad ville du?" skrattade jag.
"Killarna sa att du skulle skynda dig" sa han en aning generat. Jag nickade och Harry gick ut.
Jag flinade. Skulle jag bo här ett tag så borde jag vänja mig vid sådana händelser.
Jag drog på byxorna och drog på linnet och sedan tröjan över. Jag tog min mobil och tog mina vita låga Converse i handen.
"Äntligen!" utbrast Niall.  "Jag är så hungrig att jag håller på att dö"
Jag skrattade och knöt mina skor. "Du är alltid hungrig, Nialler"
"Jaja. Kom nu. Paul är utanför" muttrade Niall. Vi gick i samlad trupp ner till Paul. Han kramade om mig.
"Grattis tjejen! Du är verkligen värd det" log han. Jag mumlade ett tack och besvarade hans leende.
"Vad säger ni, ska vi åka äta?" frågade han killar. Alla nickade upphetsat. Jag hörde min mage kurra.
 
Paul stannade bilen utanför en av Londons dyraste resturanger.
Jag suckade. "Var ni tvungna att boka bord på en av Londons dyraste resturanger?"
"Japp. De är bästa maten i London - efter Nandos då - och vi betalar, så tänk inte på det" sa Zayn snabbt. Än en gång suckade jag, men nickade.
 
Efter ha varit på resturangen i en timme och trettio minuter började vi dra oss  hemåt. Jag hade ätit en gudomligt god kycklingrätt. Den här resturangen var nästan lika god som Nandos - ja, jag älskade också Nandos.
Några fans till killarna hade varit på resturangen så de hade fått ta bilder. Hör och häpna - men jag fick faktiskt också skriva två autografer åt två tjejer; Emma och Hannah. De hade faktiskt gjort en fanpage åt mig på Twitter, hur gulligt är inte det? Jag lovade att jag skulle titta in den när jag hade tid.
 
Jag gick ut ur resturangen och förvånades av hur kallt det var utomhus.
Harry märkte att jag såg ut att frysa och räckte fram sin kavaj åt mig. "Ta den"
"Men då börjar ju du frysa, Harry. Jag vill inte att du ska bli sjuk..." började jag men Harry avbröt mig och skrattade.
"Bara ta den, April"
Jag nickade och tog emot den. Jag gav honom ett leende som han besvarade.
 "Killar kan ni komma en snabb stund? Jag behöver prata med er" sa Paul. De nickade.
"Du kan sätta dig i bilen, April" log Paul mot mig. Jag gjorde som han sa och satte mig i bilen.
När killarna kom till bilen var jag nyfiken. Men de såg ut som stenar, ärligt talat. Inget ansiktsutryck alls.
Paul körde oss hem.
"Hejdå Paul" ropade jag innan jag stängde bildörren.
 
Jag rusade upp för trappan. Killarna var tätt efter.
"Okej, vad ville Paul?" frågade jag nyfiket.
De tittade på varandra.
"Han sa att om du ville..."
 
Oj oj oj. Vad är det som Paul sa? Jag skulle skriva hela meningen men jag kände för att vara elak, hoho.
Nu ska jag ta och sova(jag vet att klockan är 9 på morgonen men jag har inte hunnit sova ännu. Sov hela dagen igår...)
 
KOMMENTERA!
 
 

Kapitel 6 ~ Stole my heart

 
Jag skrattade när jag gick igenom mina bilder på min systemkamera. Senaste bilderna var tagna igår, när jag och killarna var på stranden. Den dagen skulle jag aldrig, aldrig någonsin glömma. Jag blev erbjuden ett skivkontrakt, på en strand. Hur många blir erbjudna ett skivkontrakt på en strand? Inte många.
Hur som helst så bestämde jag mig igår kväll. Jag ringde Steven och berättade de goda nyheterna. Han blev väldigt glad och bad mig komma och skriva under kontraket dagen därpå och nu var det drygt två timmar kvar tills vi skulle träffas. Jag hade bett Liam följa med, vilket han gärna gjorde. "Vad som helst för dig" hade han sagt.
När jag hade ringt min familj och berättat för dem om skivkontraktet blev de helt chockade och kunde knappt säga något. Pappa satt tyst hela tiden, vilket jag förstår. Hans lilla flicka har blivit så stor.
 
Jag målade sista varvet på naglarna. Jag hade nu rosa naglar. På senaste tid hade jag köpt mycket rosa. Till exempel min väska som jag har idag, okej den är inte rosa men den har rosa detaljer.
"April?" ropade Liam från köket. Jag reste mig från sängen och sprang till köket.
"Vad har hänt?" frågade jag oroligt.
Liam skrattade. "Inget. Vi ska börja åka. Det är en timme kvar tills vi ska till SYCO. Vill du åka förbi Starbucks och ta något där?"
"Okej. Ja, jag vill gärna åka till Starbucks" sa jag och nickade ivrigt.
"Bra. Gå och hämta din väska, mobil och allt du ska ha med dig" log Liam mot mig.
"Uppfattat, pappa" skrattade jag och gick tillbaka till gästrummet. Jag tog min gitarr i gitarrfodralet, min väska och min mobil.
Jag gick tillbaka till Liam som log mot mig. "Redo?"
"Inte i närheten" sa jag nervöst.
"Oroa dig inte. Det kommer gå bra. Du ska bara sjunga för dem och skriva på kontraktet" peppade Liam mig. Helt plötsligt kände jag mig inte lika nervös.
"Tack för att du följer med mig, Liam. Det betyder mycket för mig" sa jag och kramade om min bästa vän.
"Som jag sa igår, vad som helst för dig, April Josephine Wood" viskade Liam.
Jag log och vi hoppade in i Harrys bil som vi fått låna. Jag skulle köra då Liam inte hade något körkort ännu.
"Du måste verkligen skaffa körkort, Liam" sa jag.
Han höll med och skrattade. "Har bara inte tid för något sådant just nu"
"Förstår det, du har en massa andra saker att tänka på, helt enkelt" sa jag.
"Snart har du inte heller så mycket tid över till annat" svarade Liam.
Jag nickade. "Men det är det värt. Jag vet vad jag vill göra nu. Jag ska satsa på att bli sångerska, för det här är vad jag vill göra"
 
"Vad vill du ha, Liam? Jag betalar" frågade jag Liam inne på Starbucks.
"Bara en vatten tror jag. Och nej du, jag betalar" sa Liam bestämt. Jag suckade. Hade han bestämt sig för något så var det omöjligt att få honom att ändra sig.
"Jag har aldrig varit här, så ta något som du tror jag gillar" log jag mot Liam. Han nickade och gjorde en gest åt mig att gå och sätta mig vid någon av borden. Jag valde ett lite enskilt då Liam var med i världens kändaste pojkband just nu.
Jag var stolt över min bästa vän. Han och killarna har varit ett band i två år nu, och de har klarat av så mycket. Never stop dreaming, helt enkelt för det var det killarna inte gjorde. Och se hur långt de har kommit med deras karriärer under en sådan kort tid.
"Jorden anropar April" sa Liam högt och nöp till mig.
"Förlåt, försvann i tankar" sa jag ursäktande.
"Gör inget. Här, det är en slush liknande sak. Du älskar ju slush"
Ja, var det något jag älskade så var det slush.  "Du känner mig för väl, Liam"
"Efter 19 år vänskap så vet jag det mesta om dig" flinade Liam.
"Ja, det gör du. Och jag vet det mesta om dig" flinade jag tillbaka.
"Det gör du. Är du taggad inför våran turne då?" log Liam.
"Javisst. När börjar den förresten?" frågade jag.
"Om två veckor och den pågår i en månad" svarade han.
"Hur går det med Danielle då?" frågade jag.
"Bra. Saknar henne så mycket bara" sa Liam och tittade ner i bordet.
Jag la min hand på hans axel. "Förlåt för att jag tog upp ämnet"
"Det gör inget syster" svarade han och tittade ner på mobilens skärm. Han spärrade upp ögonen.
"Vi ska vara där om 20 minuter och det tar minst 10 minuter dit att köra. Ta med dig slushen dit" sa han och tittade på min slush. Jag nickade och reste mig snabbt upp. Vi sprang till bilen och i illfart körde jag mot SYCOs kontor och studio.
 
Det var lång trafik efter Londons gator idag så fem minuter i kom vi dit.
Jag gick fram till receptionen där en kvinna, nej tjej, i 20-årsåldern stod.
"Vad kan jag hjälpa dig med, miss?" frågade hon med ett leende som blottade en rad vita tänder.
"Jag är April Wood, jag har ett möte med en Simon Cowell och Steven Martin om fem minuter" log jag.
"Gå upp för trappan, första dörren till vänster. Det står Steven Martin på dörren" svarade hon.
"Tack så mycket" sa jag och började jogga uppför trappan med Liam efter mig.
 
En och en halv timme senare gick jag med ett leende ut ur byggnanden. Jag hade skrivit på kontraktet och var nu signad till SYCO. Simon Cowell tyckte jag lät mycket bättre live än på video, vilket gladde mig då så många lät sämre live än på videos.

Förlåt för en tråkig del, men det är ju i alla fall bättre än ingeting alls, eller hur?
KOMMENTERA NU!

Kapitel 5 ~ Stole my heart

 
Redan vid 10-tiden nästa morgon var jag uppe. Vilket var väldigt ovanligt för mig, men idag hade jag och killarna planerat att åka till en strand och bada eftersom dem lovat strålande väder och killarna hade bett mig sätta alarmet till 10:20.
 
Jag tog på mig den rosa biknin med de blåa och röda detaljerna på överdelen, ett par blåa shorts, ett vitt pösigt linne, mina svarta Ray Bans och mina knallrosa Converse, borstade tänderna och kammade igenom håret. Jag tog fram min stora röda Adidasväska och packade ner hårborste, underkläder, mobil, handduk och systemkameran.
När jag kom in i köket möttes jag av killarna som satt på stolarna i Liams lägenhet.
"God morgon" log jag. Killarna besvarade leendet och jag tog fram bröd.
"Ska vi ta med något till stranden att äta?" frågade jag medans jag smörade mackan. 
"Självklart. Hade du kunnat fixa något, snälla?" frågade Harry med valpögon.
Jag skrattade. "Självklart, vad vill ni ha då?"
"Smörgåsar och kanske kycklingsallad?" frågade Zayn. Jag nickade, det var enkelt att göra.
"Hur många smörgåsar ska jag göra då?"
Louis satt och räknade på fingarna. "Runt 20 stycken eftersom Niall äter väldigt mycket"
Niall slog honom på armen och ett litet "aj" hördes från Louis.
 
Efter att ha gjort 24 mackor och en stor kycklingsallad satte sig Louis, Zayn och Niall i Louis bil som Louis skulle köra och jag, Liam och Harry satte sig i Harrys bil som Harry skulle köra.
"Hur länge tar det att åka till stranden?" frågade jag Harry.
"Ungefär 10 minuter" svarade han utan att vända blicken från vägen.
"Okej" sa jag bara och tog fram min mobil från Adidasväskan. Jag surfade direkt in på Twitter och såg att jag hade en massa mentions och tusentals mer följare - antagligen har de nya fansen hittat min Twitter.
Jag såg att Niall hade skrivit en tweet till mig, och länkat från en video från caféet då jag sjöng och spelade gitarr.
 
Niall Horan @NiallOfficial
Bara jag som tror att @AprilWood skulle lyckas otroligt bra som sångerska?
 
Jag skrattade och svarade honom.
 
April Wood @AprilWood
@NiallOfficial Nu tror jag att du är lite ute och cyklar Nialler. x
 
Jag svarade på lite mer tweets och la sedan ner mobilen. Jag kunde då känna hur Harry saktade ner farten och till slut stannade bilen.
Jag tittade ut och gapade. Vattnet var alldeles blått och sanden var kanske den mjukaste sanden jag någonsin gått på.
Jag drog snabbt av shortsen och linnet, snörade av Conversen och tog fram handduken. Jag kände hur killarnas blickar brände på mig. Då slog det mig att ingen av dem förutom Liam hade sett mig i bikni. Snabbt la jag mig på den och började sola. Liam och Zayn la sina handdukar bredvid mig och Niall, Louis och Harry gick ner i vattnet och började jaga varandra. Jag skrattade åt dem.
"Hur länge har du skrivit låtar, April?" frågade Liam. Jag hajade till, inte många visste om att jag skrev låtar.
"I några månader" svarade jag lite osäkert. Jag visste inte om han var arg eller något.
"Du är grymt duktig. Kan du inte sjunga någon låt för oss?" frågade Liam och log mot mig. Zayn tog fram min gitarr som jag inte hade en aning om att han hade tagit med.
Jag nickade och bestämde mig för en låt jag döpt till "The Climb"
 
 
 Jag såg hur mer och mer folk kom mot mig och jag bara fortsatte spela och sjunga. En man med kamera kom mot mig. Jag blev förvirrad, vad var detta?
 
Jag sjöng sista tonen och applåder fyllde mina öron. Jag log. "Tack"
Mannen som tidigare hade spelat in mig med kameran kom mot mig.
"April Wood?" frågade han leendes.
"Ja, det är jag det" svarade jag och log större.
"Du är duktig. Mitt namn är Steven, jag arbetar för SYCO - samma skivbolag som One Direction - och vi vill gärna ge dig skivkontrakt. Här är mitt nummer, ring mig när du bestämt dig. Än en gång, du är otroligt duktig, April" sa han och gav mig ett visitkort med hans nummer.  Jag nickade. Wow. Hände det där precis?
Han hälsade på killarna och började sedan gå därifrån.
Jag vände mig mot Liam och Zayn som nu hade Niall, Harry och Louis bredvid sig. Alla log stort mot mig.
"Har ni planerat det här?" frågade jag, fortfarande chockad och förvirrad. De nickade.
"Du har talang, April. En talang som fler borde veta om. Vill du bli sångerska så vet du att SYCO vill signa dig" svarade Harry.
"Allt går så fort... Jag har varit i London i 3 dagar och jag erbjuds ett skivkontrakt. Jag är så förvirrad men lycklig så samma sak. Men jag måste fundera på vad jag vill först. Tack killar för att ni gör det här" sa jag och gav killarna dig en kram.
"Faktiskt så sa vi inget åt SYCO, utan de fann dig via Nialler här" sa Liam.
"Nialler?" frågade jag chockat. Liam nickade.
"Niall la ut ju som sagt ut en video på dig från caféet. SYCO såg det och tog kontakt med Niall" log han. Jag kände en tår rulla ner för min kind.
"Gråt inte" viskade Harry i mitt öra. Jag skakade på huvudet.
"Ni är så underbara. För underbara" svarade jag och fortsatte. "Vad sägs om att bada? Jag har ju inte doppat mig ännu"
Killarna skrattade. "Gamla vanliga April igen"
Jag log. "Ja. Samma gamla vanliga April igen. Nu ska vi bada!"
 

Kapitel 4 ~ Stole my heart

 

”God morgon, sömntuta!” log jag mot April som såg ut att kunna somna när hon stod upp. Hon kom och satte sig på den vita stolen mittemot mig inne i köket.

Hon mumlade till svars.

Hon började ta flingor men hon slutade helt plötsligt och la huvudet på bordet. Några sekunder senare hörde jag snarkningar.

”April” sa jag och skakade om henne. Hon mumlade något ohörbart.
”April Josephine Wood, nu tar du och vaknar annars hämtar jag vatten” hotade jag. Genast satte hon sig spikrak i ryggen och började äta. Jag flinade.

”Harrys bil står utanför” sa jag ”Jag tror ärligt talat att han till och med städade den”

April skrattade. ”Det hade han inte behövt göra”

”Men det gjorde han i alla fall” log jag.

”Jaja. Ska bara byta skor, sedan börjar jag nog åka till centrum. Var är bilnycklarna?” frågade April.

”Ligger på byrån i hallen” sa jag och April gick mot gästrummet.

 

Aprils perspektiv:

Jag knöt den knallrosa Converse skon.

”Liam, kan du komma med min plånbok?” ropade jag efter ha letat efter den i min jacka.

Två minuter senare gav han den rosa plånboken till mig. ”Ring mig sedan”

Jag nickade och tog bilnyckeln till Harrys bil.
”Påminn mig om att tacka Harry för lånet av hans bil”

”Självklart. Hejdå April”

Jag kramade om honom och gick ut till Harrys bil. Det tog ett tag innan jag förstod hur den fungerade, jag var ju van med en liten Mini Cooper, haha.

 

När jag hade shoppat i drygt tre timmar hade jag samlat på mig cirka 8 påsar, och mer skulle de bli. Men just nu tänkte jag ta en kaffe.

Jag fick mitt kaffe och gick in på Twitter. Jag tog en bild på shoppingpåsarna och la ut den.

April Wood @AprilWood

Shopping! xx

Jag svarade på några tweets. Men en fick mig att verkligen börja skratta.

April Wood @AprilWood

@MrsStyles__ Nej, jag dejtar inte Harry. Just nu är jag singel. xx

Jag låste mobilen och drack lite kaffe och bestämde mig för att ringa Liam.

Han svarade efter några sekunder.

”Niall på Liams telefon” hörde jag Niall säga.

”Hej Nialler, det är April. Var har du Liam någonstans?” frågade jag leendes.

Niall skrattade. ”Han är och sjunger sitt solo. Efter han har sjungit har vi ledigt. Var håller du hus?”

”Sitter förtillfället på caféet där jag sjöng och spelade gitarr på och dricker kaffe, ska sedan shoppa ännu mer” svarade jag.

”Okidoki. Är det okej om vi kommer och möter upp dig sedan? Eller du har väl Harrys bil?” frågade Niall.

”Det är okej. Och ja, jag har Harolds bil.” svarade jag.

”Då kanske du kan hämta oss?” hörde jag Niall osäkert fråga. Jag skrattade.

”Självklart. Var ligger studion?” frågade jag. Niall beskrev var den låg och vi la på. Jag drack upp det sista av kaffet, tog mina påsar och gick mot bilen. Två minuter senare satt jag i bilen och försökte hitta till killarnas studio.

Jag såg att Louis ringde när jag hade kört i ca en kvart.

 Jag satte på högtalaren. ”Vad vill du Louis?”

”Värst vad du lät glad…” skrattade Louis.

”Jag kör bil” sa jag surt.

”Jaja, var är du egentligen?” frågade han. Jag kunde nästan se hans stora flinande.

Jag tittade ut genom det tonade bilfönstret. ”Ingen aning. Det är en massa tråkiga höghus som ser ut att kunna falla ihop när som helst, en mataffär och en blomsterbutik”

Louis suckade högt. ”Du är ju i helt fel del av London…”

”Oh shit…” mumlade jag. Jag hörde Louis skrattade.

”VAD?” frågade jag högt.

”Vänta vid blomsterbutiken, vi kommer dit” svarade han i mellan hans skrattattacker. Jag la på och slog mig på pannan, hur dum får man vara att gå på något sådant?! Niall hade ju nämnt att det fanns en blomsterbutik i närheten… 

Efter drygt en kvart såg jag ett killgäng på fem personer komma mot bilen. Jag log.

Zayn öppnade dörren först och hoppade bak. Harry satte sig i framsätet.

”Du vill möjligtvis inte köra din bil, Styles?” frågade jag.

Harry flinade. ”Nej”

”Inte mitt fel om vi krockar på grund av någon distraherar mig…” sa jag och vickade på ögonbrynen. Helt plötsligt såg Harry väldigt rädd ut. ”Jag kanske ska köra ändå…” ”Varsågod” skrattade jag. ”Ryms ni där bak killar?”

De alla sa mm, jag skrattade när jag såg att Niall satt i Zayns famn.

”Om någon av er killar vill sitta fram så får ni det, jag kan sitta i Liams famn”

Zayn bröt upp i ett stort leende. ”Tack, April. Du räddade mig från att bli mosad”

Niall slog till honom i huvudet, öppnade dörren och knuffade ut honom.

 

Efter ha varit på stan i ytterligare tre timmar begav jag mig – med killarna efteråt- hemåt. Totalt hade jag över 13 påsar. Killarna hade tjatat om att de skulle betala åt mig i varenda butik, och hur mycket jag än sa nej så betalade de i alla fall. De var för underbara.

”Nu behöver du väl inte shoppa på ett bra tag, va?” frågade Louis.

Jag skrattade och skakade på huvudet. ”Nej, det behöver jag inte”

Louis och resten av killarna pustade ut. ”Bra. Nu åker vi hem och får i oss något att äta. Om du vill så får du gärna laga middag, April”

”Självklart. Antar att det är jag som kommer få laga mat de närmaste månaderna” log jag. Killarna skrattade och detsamma gjorde jag.


Här har vi kapitel 4! Klockan är över 00:00 och just nu sitter jag ute på balkongen och skriver några kapitel åt er. Har så fullt upp just nu, därav världens sämstaste uppdatering. Förlåt för att ni fått vänta så mycket!

Sedan måste jag säga att antalet läsare har ökat på senaste tid, tack så mycket för det! :D


Chapter 3 ~ Stole my heart

Först och främst; Nya blogg.se gör att texten ser knäpp ut, men jag hoppas det går att läsa i alla fall! Ni kan väl åtsminstone ge en liten kommentar? Gör mig mycket mer sugen på att skriva, vilket också gör att ni får ett kapitel tidigare!

Förra kapitlet;
”FÖRSTEN IN ÄR BÄST” ropade jag.
”JAG VINNER!” ropade Harry.
”NEJ, DET GÖR DU INTE, FÖR DET GÖR JAG” ropade Liam och sprang om både mig och Harry.
Harry sprang om honom…
”JAG VANN, JAG ÄR BÄST!” sa Harry och såg väldigt stolt ut. Jag däremot blängde på honom.
”Någon är visst en dålig förlorare” retades Liam. Jag slog honom på armen.

Liam och Harry såg på varandra och innan jag visste ordet av spring så hoppade de på mig och började kittla mig.

Jag skrek och skrattade.

”SNÄLLA, SLUTA!” skrek jag mellan skrattattackerna.

”Om du erkänner att du är en dålig förlorare” flinade Harry.

”Jag är en dålig förlorare” skrek jag. Liam och Harry slutade genast att kittla mig.

Jag rusade upp för trapporna och in i Liams lägenhet.

Så fort jag fått skorna av mig sprang jag rakt in i gästrummet och bums ner i sängen.

Jag tittade på klockan på mobilens skärm, 21:40. En liten vila efter denna långa dag behövdes nog, så jag bestämde mig för att vila ett tag. Trots att jag vila, och inte sova, så blev det ändå att jag somnade.

Liams perspektiv:

Att ha April här i London, som dessutom ska bo här ett tag framöver, gjorde mig överlycklig. Jag hade saknat henne mer än någonsin. Jag önskade att jag kunde träffa familjen oftare, och familjen Wood. Familjen Payne och Wood stod varandra nära. Innan jag och April föddes så kände våra familjer varandra sedan långt tillbaka. Min mamma och hennes mamma Elise hade gått i samma klass under deras skoltid. Men samtidigt som jag önskade att jag kunde tillbringa mer tid med familjen så visste jag att det var värt. Jag levde min dröm.

 

Jag kikade in i gästrummet. I sängen låg April och sov fridfullt. Jag skrattade lågt och stängde försiktigt dörren. Jag gick in i köket och smsade Niall.
 
Kan jag komma förbi?
 
Två minuter senare hade jag fått ett sms, från just Niall.
 

Självklart! Bara att komma, dörren är öppen.

Jag log och tog fram ett glas och fyllde det med vatten. Utanför hörde jag hur regnet smattrade ner, enligt mig så var det väldigt mysigt när det regnade.

Jag tog på mig ett par Converse och gick den korta vägen till Nialls lägenhet, som låg bredvid min lägenhet. Jag knackade snabbt och gick in innan Niall han komma och öppna.

”Niall?” ropade jag.

”Köket” fick jag som svar. Jag skrattade och gick in till köket. Han satt vid köksbordet och åt en macka.

”Vad fick dig att lämna den blivande sångerskan?” log Niall.

”Blivande sångerskan?” svarade jag och höjde på ögonbrynen ”Hon somnade”

Niall nickade. ”Vet du vad? Jag tror faktiskt hon skulle kunna komma riktigt långt med en karriär som sångerska! Den tjejen har talang!”

”Kanske det…”

”Inget kanske, Liam. Hon skulle faktiskt komma riktigt långt. 99 % säker på det”

”Alltså säger 1 % inom dig att hon inte skulle lyckas så bra?” frågade jag.

”Det sa jag aldrig…” sa Niall.

”Jag vet inte riktigt om hon skulle vilja bli känd…” sa jag osäkert.

”Du kan alltid fråga” svarade Niall och fortsatte ”Eftersom att du är känd så skulle du nog lyckas hitta ett skivbolag som skulle vilja signa henne”

Jag funderade ett tag.

”Om hon vill så kan jag säkert hitta något skivbolag som skulle vilja signa henne” sa jag glatt. Min första tanke var SYCO.

”Du vet låten hon sjöng på caféet?” frågade Niall.

Jag nickade. ”Och…?”

”Den har hon skrivit alldeles själv” svarade han. Jag tappade hakan.

”Jag visste inte att hon kunde skriva låtar” sa jag chockat.

”Den tjejen chockerar alla” skrattade Niall fram. Jag skrattade med honom.


Chapter 2 ~ Stole my heart

Förra kapitlet;

Jag drog på luvan och gick ut i regnet. Typiskt att det skulle regna.
Jag log när två händer sattes framför mina ögon.
”Hej Harry” sa jag och skrattade.
”Välkommen till London” sa han och tog bort händerna.
Vi hjälptes åt att få in mina två resväskor in i bilen.

Jag gick snabbt in på Twitter och skrev.

April Wood
@AprilWood
Kan inte vänta på att få se dig. Vi ses snart. Xx




Jag kände hur nervositet ökade ner vi stannade bilen utanför huset där killarna hade sina lägenheter.
Jag drog på luvan igen.
”Visst skulle vi till din och Louis lägenhet?” frågade jag Harry.
”Yes box. Sedan kommer Liam, Niall och Zayn dit” svarade Harry. Jag nickade och log ett nervöst leende som Harry flinade åt.
Just precis ringde Harrys mobil.
”Harry” svarade han och började prata med vem nu som ringde. ”Va? Varför då? Jaja. Ska vi till ett café? Ska hon sjunga? Jaja. Vi åker dit. Vi ses där”
”Vem var det?” frågade jag.
”Jag förklarar senare, vi ska till ett café. Du ska tydligen sjunga. Du har med din gitarr, va?” frågade Harry. Jag nickade.
"Men vad ska jag sjunga?” panikslaget såg jag mig omkring.
”Lugna ner dig och sätt dig i bilen” sa Harry lugnt. Jag hade inte ens märkt att han satt sig i bilen.
Jag gjorde som han sa och han började köra.
Jag tittade ut genom fönstret och såg hur regnet öste ner. Just nu kände jag mig riktigt glad över att ha valt att ta med en jacka som tålde regn.
”Jag har ingen aning om vad jag ska sjunga…” sa jag.
”Du ska se att det löser sig” tröstade Harry.
”När kommer Liam?” frågade jag.
”Om 10 minuter” sa Harry och parkerade bilen utanför ett café i Londons centrum. Jag tog snabbt ut min gitarr ur bagageluckan.
”Spring om du inte vill bli blöt” sa Harry högt och vi började springa den korta biten från platsen där Harry parkerat.
Jag såg att det var rätt tomt och pustade ut.

Jag funderade i ungefär två minuter innan det slog mig.
”Jag vet vad jag ska sjunga!” log jag. Harry besvarade leendet.
Jag började nynna på låten och testade spela med gitarren.
Jag testade att spela i ungefär 10 minuter innan jag började sjunga.

Harry satte sig vid ett bord lite längre bort och jag satte mig på en svart stol som hade en dyna av skinn. Jag satte på mikrofonen som stod framför mig.
”Jag heter April Wood och jag ska sjunga en egenskriven låt för er” sa jag och började spela på gitarren. Snart överröstade min sång allas prat. Alla såg på mig med chockade blickar.

Everybody needs inspiration,
Everbody needs a song.
A beautiful melody,
When the night's so long.
Cause there is no guarantee,
That this life is easy.

Yeah when my world is falling apart.
When there's no light to break up the dark,
That's when I, I, I look at you.
When the waves are flooding the shore,
and I can't find my way home anymore.
That's when I, I, I look at you.

When I look at you,
I see forgiveness,
I see the truth.
You love me for who I am,
Like the stars hold the moon,
Right there where they belong.
and I know im not alone.

 Jag såg att dörren öppnades och in kom Liam, Niall, Louis och Zayn. De hälsade på Harry. Liam hade inte sett mig ännu. Jag fortsatte sjunga. Jag såg hur Liam tittade på mig. Han såg så chockad ut.

 

Yeah when my world is falling apart,
When there's no light to break up the dark,
That's when I, I, I look at you.
When the waves are flooding the shore,
and I can't find my way home anymore,
That's when I, I, I look at you.

You, appear just like a dream to me.
Just like kaleidoscope colors,
That cover me,
All I need,
Every breath that I breathe,
Don't you know you're beautiful!

 Yeah

When the waves are flooding the shore,
and I can't find my way home anymore,
That's when I, I, I look at you.
I look at you, Yeah, Woah.

You, appear just like a dream to me.

Alla applåderade. Jag log. Till och med Niall, Harry, Zayn och Louis såg chockade ut.
”Vi visste inte att du var så duktig, April” sa Niall.
”Du har talang” log Louis.
”Tack” mumlade jag blygt.
“April” var det enda Liam sa.
”Hej Liam” sa jag.
”Vad gör du här?” frågade han, fortfarande chockad.
”Dina bandmedlemmar och jag har planerat detta i månader. Jag ska bo med er ett bra tag framöver” sa jag.
”Har ni gjort det här för mig?” frågade Liam. Niall, Louis, Zayn och Harry nickade.
“Jag vet inte hur jag ska tacka er… Tack. Tack så otroligt mycket, killer. Och tack, April, för att du är här. Jag har saknat dig” sa Liam och jag hoppade upp i hans famn.
”Du har ingen aning om hur mycket jag saknat dig, Liam. Wolverhampton är så otroligt tråkigt utan dig” log jag och jag kunde känna en tår rinna nerför min kind.
”Tur att du har September Rose” sa Liam och rufsade till mitt hår. Min lillasyster hade alltid stått mig nära, jag hade aldrig passat in i tjejgänget i min gamla klass, så jag höll mig till killarna. September Rose var den enda tjej jag umgicks med. Turligt nog hade jag gått ut skolan förra året.
”Ja, men det är inte samma sak. Jag saknar dig mer och mer för varje dag, Liam” sa jag och ännu en tår rann nerför min kind.
”Gråt inte, April. Jag önskar jag kunde tillbringa mer tid i Wolverhampton…” började han men jag avbröt honom.
”Nej, Liam. Tänk inte tanken. Du lever din dröm, och jag ska inte förstöra. Nu tänker vi på annat” sa jag och försökte le, men det liknade mest en grimarsh.
”Allt som just nu räknas är att du är här” log Liam. Jag kramade hårt om honom.
”Vad sägs om att beställa något? Jag är sugen på en kycklingmacka” sa jag och såg mot killarna.
”Javisst” sa Liam och fortsatte när han såg att jag började ta fram mitt kreditkort ”och jag betalar”
”Nej, Liam. Jag betalar för mig” sa jag envist. Liam fortsatte säga att han skulle betala åt mig.
”Jaja, betala då. Men då ska jag betala för dig någon gång, deal?” sa jag bestämt. Han nickade.
”Vad ska du dricka?” frågade han medans resten av killarna beställde.
”Samma gamla vanliga” flinade jag.
”Cola alltså” sa han. Jag nickade stolt.

En halvtimme senare hade alla ätit upp sin mat.
Jag klappade mig på magen.
”Jag är sååå mätt” sa jag. Alla instämde.
”Så, April, inte visste jag att du var så duktig att sjunga. Varför har du döljt din talang för oss?” frågade Harry.
”Antagligen för att ni är kända över världen” flinade jag.
”Jaja, men du är medveten om att du är duktig, va? Du skulle kunna gå riktigt långt!” sa Niall.
”Jag vet inte…” sa jag osäkert.

Vi satt på caféet tills de stängde och pratade om allt möjligt. Det var riktigt mysigt med att regnet öste ner utanför.
”Visst är det okej att jag bor hos dig, Liam?” frågade jag när vi satt oss i bilen. Jag skulle åka med Harry och Liam.
”Självklart. Du får sova på soffan eller gästrummet, ditt val” svarade han. Jag nickade.
”Gästrummet!” sa jag snabbt. Sängen i gästrummet var underbar. Jag hade kunna bo i sängen, ärligt talat. Liam flinade.
”Och bara så du vet så ska vi tidigt till studion imorgon, ska du hänga med ?” frågade Harry och flinade stort mot mig. Alla som kände mig borde känna till att jag sover gärna väldigt länge, gör du inte det så känner du mig inte.
”Jag stannar. Ska nog ändå på stan imorgon och shoppa” log jag.
”Du kan ta min bil om du vill” sa Harry. Jag nickade.
”Men om jag krockar med den då?” frågade jag osäkert. Liam och Harry skrattade.
”Det kan hända, men det gör inget” svarade Harry med ett litet leende.
”Tack Harry” log jag och kramade om honom.
”Ingen orsak. Jag vill ju att du ska trivas här”
”Hur kan man inte trivas när man umgås med 5 galna men samtidigt sjukt omstänksamma killar, Harry?” frågade jag.
”Ingen aning” skrattade Harry fram.
”Vi är framme” sa Liam. Jag nickade och släppte bort bältet.
”FÖRSTEN IN ÄR BÄST” ropade jag.
”JAG VINNER!” ropade Harry.
”NEJ, DET GÖR DU INTE, FÖR DET GÖR JAG” ropade Liam och sprang om både mig och Harry.
Harry sprang om honom…
”JAG VANN, JAG ÄR BÄST!” sa Harry och såg väldigt stolt ut. Jag däremot blängde på honom.
”Någon är visst en dålig förlorare” retades Liam. Jag slog honom på armen.

 


Chapter 1 ~ Stole My heart


Jag suckade över att det regnade och klev av planet. Jag befann mig i London för att träffa min bästa vän. Efter  1 år utan ha träffats så kände jag mig överlycklig.
Jag tänkte tillbaka till den dag då allt hände.

Jag såg Liam komma med ett stort leende.
”GRATTIS!” utbrast jag och hoppade på honom.
”Tack, April” sa han och log ännu större.
”Liam, sluta le så där. Det är fånigt” viskade jag i hans öra. Han flinade.
”Kom, du ska få träffa de killar som är i bandet” sa han och jag visste hur glad han var över detta.
”Okej” sa jag kort och gick efter honom.

Vi gick in i ett rum. Fyra killar stod framför mig och skrattade med varandra.
”Killar, detta är April” presenterade Liam mig. Jag log som hälsning.
”Hej April, jag är Niall” sa den blonda med en  väldigt gullig irländsk brytning och ögonen var så blåa att man kunde drunkna i dem. Ärligt talat.
”Jag är Harry” sa killen med lockigt hår och smaragdgröna ögon.
”Jag är Louis” sa killen som verkade äldst.
”Och jag är Zayn” sa killen som hade ett utseende som en kille skulle döda för. Eller det hade jag gjort om jag var kille, haha.
”Trevligt att träffas killar!” sa jag artigt. Killarna log.
”Detsamma, April” sa Niall. Man kunde ju inget annat än att älska hans brytning.
”Bara en fråga, April, är du möjligtvis född i april månad?” frågade Harry. Jag skrattade och nickade.
”Mina föräldrar döpte mig och min lillasyster efter de månader vi föddes i. Hon heter September Rose” sa jag.
Sedan flöt allting på. Vi pratade om allt möjligt och skrattade åt dåliga skämt.

Liam ursäktade sig och drog med mig ut.
”Vad tyckte du om killarna?” frågade Liam och såg på mig med en ljug-inte-för-mig-blick.
”De verkade vara jätte trevliga och roliga.” svarade jag med ett leende. Jag hörde hur Liam pustade ut och skrattade.
”Du trodde jag inte skulle gilla dem, va?” frågade jag. Liam ryckte på axlarna.


22 juli 2010. Den dagen då One Direction blev ett band. Det var två år sedan nu och de hade ett fullspäckat schema framöver.

Liam och jag hade inte träffats på 1 år. Jag saknade honom enormt. Min bästa vän som nu var med i ett känt pojkband. Jag var otroligt stolt över honom, men ändå så var jag glad över att han och killarna lyckats så bra.

Jag blev avbruten i mina tankar av att min mobil ringde.
Harry stod det på iPhonens skärm.
”Hej Harold” svarade jag med ett litet leende.
”Hej April. Jag väntar utanför, i bilen.” svarade han.
”Okej. Åker vi och överraskar Liam direkt?” frågade jag. Ja, vi skulle överraska honom. Han hade inte en blekaste aning om att jag skulle bo hos dem ett tag framöver.
”Japp.  Men kom ut nu” sa han.
”Jag kommer. Vi ses” svarade jag och la på.

Jag drog på luvan och gick ut i regnet.
Jag log när två händer sattes framför mina ögon.
”Hej Harry” sa jag och skrattade.
”Välkommen till London” sa han och tog bort händerna.
Vi hjälptes åt att få in mina två resväskor in i bilen.


Jag gick snabbt in på Twitter och skrev.

April Wood @AprilWood
Kan inte vänta på att få se dig. Vi ses snart. Xx


Sådär ja! Första kapitlet av nya novellen.
Vad tycker ni? Vem av killarna tycker ni novellen ska handla om?

Kommentera!

Handling - Stole my heart

Tänkte att ni ville ha handlingen om Stole my heart, så här är den! :)

19-åriga April Wood har tillsammans med sin bästa väns bandmedlemmar bestämt att hon ska överraska sin bästa vän i London. Hennes bästa vän är ingen mindre än Liam Payne, medlem i One Direction.
De har känt varandra sedan de tog sina första steg. De båda saknar varandra enormt. Det är väldigt jobbigt för båda två att vara så långt ifrån varandra. Innan One Direction skapades var de alltid med varandra, och bodde 5 minuter ifrån varandra.

Det har nu gått 1 år sedan Liam och April sist träffades. Liam har ingen aning om att April ska komma, vilket hon och resten av killarna i One Direction planerat i månader.
April Wood reser till London, där hon ska stanna ett tag framöver. Men vad hon inte visste var att hon skulle få gå igenom sorg, kärlek och en massa drama. Detta är Stole my heart.

RSS 2.0