KAPTIEL 2:

(HOS ANNE)

Mamma parkerade utanför Annes hus. Jag kunde inte minnas att det var så här stort, tänkte jag och log.

Anne och Robin stod utanför huset, båda två hade stora leenden. Men Annes leende var störst, men jag förstod henne. Hon skulle ju få träffa sin syster och systerdotter som hon inte sett på flera år. Jag besvarade deras leende.

"Ellen! Elizabeth!" sa Anne glatt och kramade om oss. Robin gav oss en kram också.

"Hej Anne och Robin" hälsade jag artigt.

"Åh, de får jag inte glömma! Vänta här!" sa Anne och gick in i huset.

Ut kom Anne med..

"Harry?" frågade jag förvånat. Han hade förändras så mycket, växt upp. Dessutom var hans hår mer lockigt än vad det var senast jag träffade honom.

Han log mot mig och jag log tillbaka.

"Hej Ellen. Trevligt att du är här. Du ska få träffa killarna senare, de är just nu uppe på mitt rum." Sa han glatt och kramade om mig. Jag besvarade kramen.

Harry avbröt kramen när hans iPhone plingade till. Han skrattade åt smset.

"Killarna vill träffa dig nu. Vill du träffa dem, Ellie?" frågade Harry och log igen.

"Ellie? Det smeknamnet använde vi när vi var små, Harry" skrattade jag fram och fortsatte när jag slutat skratta. "Men ja, jag vill gärna träffa killarna."

Harry gick upp för trappan och gick in genom en vit dörr.

"Killar, här har vi min kusin Ellen!" sa Harry glatt och log mot killarna som genast reste sig upp och gick fram mot mig för att ge en kram.

"Det här är Liam, Niall, Zayn och Louis." Presenterade Harry och pekade på killarna. Jag nickade.

"Trevligt att träffas!" Sa jag glatt.

"Det är inte en brittisk dialekt jag hör. Du är inte född i Storbritannien, va?" frågade killen med irländsk dialekt och ett par underbara ögon, Niall. Jag skakade på huvudet.

"Jag är född i Kiruna i norra Sverige. Du är född i Irland, eller hur?" svarade jag. Han nickade.

"Men hur kommer det sig att du är född i Kiruna?" frågade killen med svart hår, Zayn.

"Min mamma, Harrys moster Elizabeth, var på besök i Stockholm vilket min pappa, Johan, också var. De möttes och blev förälskade. Mamma flyttade från Storbritannien till Kiruna, där pappa bodde. Ett år efter de träffas kom jag till världen. Jag bodde faktiskt i Kiruna tills för 1 år sedan." Svarade jag och log.

"Så du är alltså halv svensk?" frågade Liam.

"Nej nej. Jag är hälften brittisk och hälften same." Svarade jag.

"Same?" sa alla killar förvånat utom Harry som flinade.

"Ja, halv same. Pappa är same och har renar i Kiruna." Svarade jag och flinade jag med.

"Herregud alltså! Du kan alltså samiska?!" frågade Niall. Jag nickade.

"Ja. Jag pratar faktiskt fem språk flytande." sa jag glatt.

"Hur gammal är du egentligen?" frågade Louis.

"Fyllde 18 den 29e april(är september nu)" svarade jag.

"Ellen, du måste lova oss att du en dag tar oss på rundtur uppe i norra Sverige!" sa Liam glatt. Jag nickade.

"Det hade varit trevligt. Om ni vill hade jag då kunnat visa er  min pappas renar och lite samisk kultur?" frågade jag och flinade när killarna spärrade upp ögon när jag sade pappas renar.

"Har din pappa egna renar? Herregud." Sa Zayn och tittade på mig.

"Ja, jag har faktiskt en ren vid namn Ella - ja, jag hade dålig fantasi och jag har alltid önskat att jag hette Ella - och en liten kalv vid namn Harold." Sa jag och skrattade åt Harrys min.

"Har du döpt en kalv efter mig, Ellen?" frågade han och la armarna i kors. Jag nickade stolt medan killarna asgarvade.

"Japp. Jag tänkte på dig när jag såg den första gången." Sa jag och just då saknade jag att vara med renarna. Det var där jag trivdes bäst, uppe i fjällen.

"Tänkte du på mig när du såg en kalv?! Är jag så hemsk?" sa Harry förskräckt. Jag skrattade och hoppade upp på hans rygg.

"Ja, jag tänkte på dig när jag såg kalven, men jag tänkte faktiskt på hur mycket jag saknat dig. Och nej, du är inte alls hemsk, du är underbar, Harry. " sa jag och log. Harry pustade ut.

"Tack gode gud. Vet du, Ellen? Du har tillbringat för mycket tid i Sameland. Lust och se Holmes Chapel?" frågade Harry. Jag nickade.

"Det var ett bra tag sedan. Så gärna för min del." Sa jag.

Harry, jag, Liam, Niall, Zayn och Louis gick efter gatorna i Holmes Chapel.

Det var som om jag känt killarna hela livet. Jag kunde vara mig själv med dem. Dessutom så behövde jag inte oroa mig för att bli utsatt för mobbning då Harry var här.

"Så Ellen.. Kan du inte bara berätta lite om dig själv, förutom det vi vet?" frågade Niall och log ett gulligt leende.

"Jag heter som sagt Ellen, Ellen Sarah Felicia Svonni. Jag föddes den 29 april 1994 i Kiruna. Redan när jag var två år kunde jag tre språk flytande, engelska, svenska och samiska. Jag har alltid haft en viss kärlek för fotografering och musik. Och nej, jag brukar inte lyssna på er, tyvärr. Jag lyssnar mest på Cody Simpson och Justin Bieber." Sa jag och log.  Jag gjorde en high five med Niall för att vi båda var fans av Justin Bieber.

"Varför flyttade du från Kiruna?" frågade Liam. Jag drog ett djupt andetag.

"Låt mig bara få tänka några sekunder så ska jag försöka kortfatta det." Sa jag och log ett litet leende. Dessa killar var så gulliga att man inte kunde låta bli att le.

Killarna nickade och jag funderade.

"Jag hade en vän som stod mig väldigt nära, Elsa. Jag hade precis kommit hem från en renjakt uppe i fjällen när jag får ett samtal från Elsas tvillingsyster Elin. Elsa var död. Jag grät och gick inte till skolan på två veckor. Elsa och jag blev båda mobbade, Elsa blev det bara för att hon var med mig. Så när hon dog blev det bara värre. Jag är ju rätt lång, och det var något fult i killarnas ögon. Man skulle vara kort om man var same. Och så var det med att jag inte var svensk. Ingen av mina föräldrar är svenska, pappa är hel samisk och mamma hel brittisk. De äldre killarna brukade slå mig. Så en vecka efter min 17-årsdag orkade jag inte längre. Jag sa till mina föräldrar. De blev både besvikna på mig som hållit det undan dem och förbannade på de som gjort något sådant mot mig. Jag bönade och bad om att jag skulle flytta. För pappa var det svårt, det visste jag. Jag hade alltid varit hans flicka. Men efter lite tjat så gick han med på det. Han sa att han gör vad som är bäst för mig. Mamma sa direkt att skulle jag flytta från Kiruna ska de med. Och mamma ville bort från Sverige. Vi började leta efter hus i Storbritannien. Mamma hittade sitt drömhus i ett rikt område i London. Så i juni 2011 fick vi nycklarna till det. Det var en underbar känsla. Men jag har fortfarande inte kunnat gå vidare, men samtidigt vet jag att det kommer aldrig försvinna helt. Men just nu så är det bara så hemskt. Minnen från mobbningen bara dyker upp sådär. De gör mig galen.

Dessutom är jag rädd för att bli utsatt för mobbning igen. Jag vet inte om jag skulle klara av det. Det är nog jobbigt att tänka på det.. Jag kom hit för att jag skulle kunna få tankarna på annat.." Sa jag och kunde inte fortsätta. Tårarna kom.

"Såja, Ellen. Det var inte meningen att ta upp det. Men glöm inte att vi alltid finns här, oavsett vad. Du kan prata med vem som helst av oss. Vi gör vad som helst, du är Harrys kusin och jag förstår hur svårt det här är." Sa Liam tröstande. Jag nickade och torkade bort tårarna.

"Tack killar. Det betyder mycket." Sa jag och försökte le, men det gick inte så bra.

"GRUPPKRAM!" ropade Louis. Jag skrattade. Dessa killar alltså.

"Så, Anne berättade inte för dig, Harry? Eller visste du om mobbningen?" frågade jag Harry.

"Jag visste inget. Förlåt mig, Ellen. Jag visste inte." Sa han försiktigt och stirrade ner i marken. Jag gick fram till Harry och kramade om honom.

"Det gör inget, Harry. Det är inte ditt fel, kom ihåg det." Sa jag. Ett litet leende spreds på hans läppar.

"Jag har saknat dig Ellen. Otroligt mycket." Sa Harry. Jag kände vilket stort leende jag fick på läpparna.