Kapitel 3:

"Ni killar har fått höra otroligt mycket om mig, kan inte ni berätta om er? Jag vill gärna veta om er." Sa jag och log mot killarna.

"Och nej Harry, dig behöver jag inte veta något om, jag vet redan det jag behöver veta." Sa jag när jag såg att Harry skulle öppna munnen. Han låtsades bli ledsen.

"DU ÄR INTE MIN VÄN LÄNGRE, ELLEN!" sa Harry och gömde sig bakom händerna.

"Det behövs inte. Jag är fortfarande din kusin!" sa jag glatt och skuttade omkring. Jag kände blickarna från killarna brände i nacken.

"HERREGUD. Era blickar alltså.. Jag skuttade bara omkring och ni tittar på mig som om jag vore en alien." Sa jag och försökte se sträng ut. Det dröjde inte länge innan Niall började skratta, resten av killarna var inte sent efter.

"Harry, din kusin alltså.." Fick Louis fram mellan skrattattackerna.

"Killar alltså.." Muttrade jag för mig själv.

"Nej men, sötnos, blev du arg?" frågade Harry retsamt.

"Harry Styles, du ska fan få igen." Sa jag och blängde på honom.

"Vad ska du göra?" frågade han och flinade. Jag började svära på samiska.

"VAD I ALLA MORÖTTERS NAMN VAR DET DU SA?!" frågade Louis högt och alla glodde på mig med stora ögon.

"DET NI!" sa jag och  började skutta hem till Anne. Jag ska fortsätta svära på samiska, tänkte jag retsamt.

"ELLEN SARAH FELICIA SVONNI! DU KOMMER TILLBAKA. NU" ropade Harry bakom mig. Jag skakade på huvudet och gick in i huset skrattandes.

Mamma såg genast att jag var på bra humör.

"Vad har du nu gjort?" frågade hon misstänksamt. Jag han inte svara innan killarna kommer in på mig och stirrar på mig.

"Jag svor på samiska, och det förstod inte killarna." Sa jag och skrattade.

"Så det du svor alltså?" frågade Harry misstänksamt. Jag nickade.

"Jadu, det gjorde jag. Jag pratar 9 av 10 gånger bara samiska med min pappa, så ibland så pratar jag samiska utan att jag vet om det." Sa jag helt lugnt.

"Då får vi vänja oss vid att du ibland helt plötsligt pratar samiska." Sa Louis och jag blev lite förvirrad.

"Ska ni stanna här länge?" frågade jag. Killarna nickade.

"Dessutom så bor vi ju i London, som dig. Så vi lär ses väldigt ofta." Sa Louis än en gång. Ville han träffa mig? Ville killarna träffa mig? Frågorna rusade i mitt huvud.

Louis Tomlinsons perspektiv(En vecka senare);

Varje gång hon skrattade så blev det fjärilar i magen.  Hon var så stark, hon hade blivit mobbad och slagen men ändå så var hon sig själv. Ellen Sarah Felicia Svonni, en underbar och fin tjej är vad hon är.

En sak är säker, jag måste prata med Harry. Nu.

Jag skrev ett sms åt honom; Kan vi prata? Det är viktigt.

Svaret kom fram bara någon minut senare; Självklart. Vi möts utomhus.

Jag såg Harry komma gåendes. Jag kände hur nervositeten komma, min andning höjdes.

"Louis, vad är det egentligen? Du ser super nervös ut." Sa Harry och tittade mot mig.

"Du kommer inte gilla det här, men jag är kär i din kusin, Harry."

Kapitel 3:

"Ni killar har fått höra otroligt mycket om mig, kan inte ni berätta om er? Jag vill gärna veta om er." Sa jag och log mot killarna.

"Och nej Harry, dig behöver jag inte veta något om, jag vet redan det jag behöver veta." Sa jag när jag såg att Harry skulle öppna munnen. Han låtsades bli ledsen.

"DU ÄR INTE MIN VÄN LÄNGRE, ELLEN!" sa Harry och gömde sig bakom händerna.

"Det behövs inte. Jag är fortfarande din kusin!" sa jag glatt och skuttade omkring. Jag kände blickarna från killarna brände i nacken.

"HERREGUD. Era blickar alltså.. Jag skuttade bara omkring och ni tittar på mig som om jag vore en alien." Sa jag och försökte se sträng ut. Det dröjde inte länge innan Niall började skratta, resten av killarna var inte sent efter.

"Harry, din kusin alltså.." Fick Louis fram mellan skrattattackerna.

"Killar alltså.." Muttrade jag för mig själv.

"Nej men, sötnos, blev du arg?" frågade Harry retsamt.

"Harry Styles, du ska fan få igen." Sa jag och blängde på honom.

"Vad ska du göra?" frågade han och flinade. Jag började svära på samiska.

"VAD I ALLA MORÖTTERS NAMN VAR DET DU SA?!" frågade Louis högt och alla glodde på mig med stora ögon.

"DET NI!" sa jag och  började skutta hem till Anne. Jag ska fortsätta svära på samiska, tänkte jag retsamt.

"ELLEN SARAH FELICIA SVONNI! DU KOMMER TILLBAKA. NU" ropade Harry bakom mig. Jag skakade på huvudet och gick in i huset skrattandes.

Mamma såg genast att jag var på bra humör.

"Vad har du nu gjort?" frågade hon misstänksamt. Jag hann inte svara innan killarna kommer in på mig och stirrar på mig.

"Jag svor på samiska, och det förstod inte killarna." Sa jag och skrattade.

"Så det du svor alltså?" frågade Harry misstänksamt. Jag nickade.

"Jadu, det gjorde jag. Jag pratar 9 av 10 gånger bara samiska med min pappa, så ibland så pratar jag samiska utan att jag vet om det." Sa jag helt lugnt.

"Då får vi vänja oss vid att du ibland helt plötsligt pratar samiska." Sa Louis och jag blev lite förvirrad.

"Ska ni stanna här länge?" frågade jag. Killarna nickade.

"Dessutom så bor vi ju i London, som dig. Så vi lär ses väldigt ofta." Sa Louis än en gång. Ville han träffa mig? Ville killarna träffa mig? Frågorna rusade i mitt huvud.

Varje gång hon skrattade så blev det fjärilar i magen.  Hon var så stark, hon hade blivit mobbad och slagen men ändå så var hon sig själv. Ellen Sarah Felicia Svonni, en underbar och fin tjej är vad hon är.

En sak är säker, jag måste prata med Harry. Nu.

Jag skrev ett sms åt honom; ''Kan vi prata? Det är viktigt.''

Svaret kom fram bara någon minut senare; ''Självklart. Vi möts utomhus.''

Jag såg Harry komma gåendes. Jag kände hur nervositeten komma, min andning höjdes.

"Louis, vad är det egentligen? Du ser super nervös ut." Sa Harry och tittade mot mig.

"Jag är kär i din kusin, Harry."

---

---

---

Ett nytt kapitel! Ett kapitel som är kort, och enligt mig sjukt dåligt.

Men fick någon tanke om att jag måste skriva en del på novellen, så här har ni. :)

/Ebbaaaa