KAPITEL 4:

Harry stirrade på mig med stora ögon, men log sedan. Jag pustade ut.

"Ni skulle vara perfekta tillsammans, Lou. Fråga ut henne." Sa Harry. Jag nickade sakta.

"Men om hon inte tycker om mig då, Harry? Vad gör jag då?" frågade jag och tittade ner i marken.

"Louis, jag känner Ellen. Hon gillar dig, jag ser blickarna hon ger dig. Men om du sårar henne kommer jag inte prata med dig, bara så du vet det. " Sa Harry helt allvarligt. Jag nickade.

"Men.. " började jag men Harry avbröt mig direkt.

"Bara fråga ut Ellen, Loui.." Men denna gång avbröts Harry av att hans kusin hade kommit ut och nu stod bakom honom.

"Fråga ut mig, Louis? Vad handlar det här om egentligen?" frågade Ellen lugnt, men jag kunde skymta ett litet leende.

"Jag ska nog gå nu.." Sa Harry och gick in i huset.

"Ehm.. Jag.. Är.. Typ.. Kär.. I.. Dig.. " stammade jag fram. Innan jag visste ordet av hade jag kysst henne. Hon besvarade kyssen.

"Louis.. Jag vet inte varför du valde mig av alla vackra personer." Sa hon och log osäkert mot mig och jag log tillbaka.

"Ellen Sarah Felicia Svonni, du är en underbar tjej. Du är allt jag någonsin kommer vilja ha." Sa jag och tog tag i hennes hand. Hennes bruna hår var rufsigt eftersom det blåste.

"Men Louis… Jag vet inte vad det kommer bli av oss. Jag är liksom en vanlig tjej från en liten stad i norra Sverige och du är känd och flera miljoner tjejer skulle göra vad som helst för att få dig på fall. Dessutom vet jag inte om jag klarar av allt hat, jag har redan fått så mycket hat tidigare och tror jag skulle bryta ihop om jag blev hatad igen.." sa Ellen och tittade sorgset ner i marken. Jag tog fingret under hennes haka.

"Vi kommer klara det här, jag lovar. Det kommer bli svårt, men ett riktigt fan skulle acceptera mitt val, okej? Lova att vi kommer försöka." Sa jag och tittade på henne. Hon nickade.

"Jag lovar. Kom nu, jag fryser ihjäl i den här klänningen." Sade Ellen och jag skrattade. Hon hade bara på sig en rosa klänning och ett par bruna ballerina skor.

Hon tag ett fastare tag om min hand och tillsammans gick vi in i huset.

Ellen Svonnis perspektiv;

Vi gick hand i hand in i huset. Blickarna vändes direkt mot oss när vi steg in i det stora vardagsrummet. Jag såg hur glada alla var, utom Liam.. Han tittade snabbt på våra händer och vände sedan bort huvudet, vad var det med honom egentligen?

"Så det är ni nu?" frågade Niall glatt. Jag och Louis tittade på varandra och nickade.

"Ja, det är vi." Sa jag och kysste Louis.

Liam ursäktade sig och sa att han var tvungen att gå på toaletten. Jag tittade förvirrat efter honom.

Jag bestämde mig för att inte bry mig om honom.

Killarna kom fram till mig och kramade om mig och Louis och sa grattis. När Harry kramade mig så blev det en extra lång kram.

"Grattis kusin vitamin! Jag är glad för er skull, Louis är en toppenkille." Viskade Harry i mitt öra. Jag nickade och log mot honom.

"Jag måste prata med dig senare, när har du tid?" viskade jag tillbaka.

"När som helst för dig." Viskade han och jag nickade.

Liams Paynes perspektiv;

Varför? Varför var både jag och Louis kära i Ellen? Varför?

Självklart skulle hon aldrig välja mig framför Louis. Louis är killen som alla vill ha.

Jag måste prata med henne senare, jag såg på hennes blick att hon misstänkte något. Hon förstod att något stod inte rätt med mig.

Nej, det gjorde det verkligen inte. Jag var kär i henne, och hon var kär i Louis. Helvetes jävla skit. Varför måste kärlek vara så svårt?

Ellen Svonnis perspektiv(senare på kvällen);

Jag och Harry gick på gatorna i Holmes Chapel. Det var rätt sent, men ingen av oss var trötta, inte ännu i alla fall.

"Brukar Liam bete sig sådär som han gjorde när jag och Louis kom in i huset tidigare idag?" frågade jag Harry. Han skakade på huvudet.

"Det var väldigt olikt honom. Men jag antar att det kom som en chock för honom. Oroa dig inte för honom, prata med honom imorgon. Du ska se att allting löser sig." Svarade Harry och kramade om mig. Han skrattade helt plötsligt.

"Vad?" frågade jag helt förvirrad.

"Du är inte så kort längre. Hur lång är du egentligen?" frågade han och log stort mot mig. Jag skrattade.

"171cm." Sade jag stolt.

Plötsligt stannade han och vände blicken mot en lekpark.

"Ser du gungorna där?" frågade Harry och pekade mot ett par svarta gungor som låg lite inne i en grön skog. Jag tänkte efter ett tag  och nickade.

"Vi brukade gunga där som små, eller hur?" frågade jag och såg in i Harrys ögon. Han nickade.

"Tänk, när var det senast vi gungade där?" frågade han mig. Jag log.

"Ungefär 5 år sedan. Tänk hur mycket har förändras sedan dess." Sa jag.

"Jag saknar tiden då vi hade sådan bra kontakt. Vi pratade så ofta, och vi var näst intill oskiljaktiga. Vad hände egentligen, Ellie?" sa Harry och tittade mot de stora ståtliga träden. Jag ryckte på axlarna.

"Jag antar att vi växte upp, Harold. Men jag måste också erkänna, jag har tänkt så otroligt mycket på dig. Du har verkligen varit saknad." Sa jag och hoppade upp på Harrys rygg. Han skrattade och vi började gå hemåt.

Holmes Chapel var öde såhär sent på kvällen, eller nästan.

Jag hörde en kamerablixt. Självklart. Paparazzis.

"HARRY! HARRY!" ropade en man. Harry suckade.

"Ja?" frågade han ointresserad.

"Är detta din flickvän?" frågade han Harry. Jag kunde inte låta bli och skratta.

"Nej nej. Det är min kusin, Ellen." Svarade han och skrattade han med. Vi vände oss om och fortsatte gå.

"Harold?" frågade jag när jag hoppat ner från Harrys rygg.

"Ja, Ellie?" svarade han och log.

"Är det inte jobbigt att aldrig kunna ha ett privatliv? Jag menar, du och killarna blir ju förföljda av paparazzis överallt." Frågade jag försiktigt.

"Visst är det jobbigt ibland, men jag lever min dröm. Det är såhär jag vill att mitt liv ska se ut. Jag älskar att jag är fans i hela världen, jag älskar killarna. Förstår du?" svarade han. Jag nickade.

"Jag förstår. Kan vi skynda oss hem nu? Jag vill sova" sa jag och började gå snabbare.

Direkt jag kom in i huset gick jag in i gästrummet och la mig i sängen med kläderna på. Det hade varit en så händelsefull dag att jag var så trött att jag somnade direkt.

Harry stirrade på mig med stora ögon, men log sedan. Jag pustade ut.

"Ni skulle vara perfekta tillsammans, Lou. Fråga ut henne." Sa Harry. Jag nickade sakta.

"Men om hon inte tycker om mig då, Harry? Vad gör jag då?" frågade jag och tittade ner i marken.

"Louis, jag känner Ellen. Hon gillar dig, jag ser blickarna hon ger dig. Men om du sårar henne kommer jag inte prata med dig, bara så du vet det. " Sa Harry helt allvarligt. Jag nickade.

"Men.. " började jag men Harry avbröt mig direkt.

"Bara fråga ut Ellen, Loui.." Men denna gång avbröts Harry av att hans kusin hade kommit ut och nu stod bakom honom.

"Fråga ut mig, Louis? Vad handlar det här om egentligen?" frågade Ellen lugnt, men jag kunde skymta ett litet leende.

"Jag ska nog gå nu.." Sa Harry och gick in i huset.

"Ehm.. Jag.. Är.. Typ.. Kär.. I.. Dig.. " stammade jag fram. Innan jag visste ordet av hade jag kysst henne. Hon besvarade kyssen.

"Louis.. Jag vet inte varför du valde mig av alla vackra personer." Sa hon och log osäkert mot mig och jag log tillbaka.

"Ellen Sarah Felicia Svonni, du är en underbar tjej. Du är allt jag någonsin kommer vilja ha." Sa jag och tog tag i hennes hand. Hennes bruna hår var rufsigt eftersom det blåste.

"Men Louis… Jag vet inte vad det kommer bli av oss. Jag är liksom en vanlig tjej från en liten stad i norra Sverige och du är känd och flera miljoner tjejer skulle göra vad som helst för att få dig på fall. Dessutom vet jag inte om jag klarar av allt hat, jag har redan fått så mycket hat tidigare och tror jag skulle bryta ihop om jag blev hatad igen.." sa Ellen och tittade sorgset ner i marken. Jag tog fingret under hennes haka.

"Vi kommer klara det här, jag lovar. Det kommer bli svårt, men ett riktigt fan skulle acceptera mitt val, okej? Lova att vi kommer försöka." Sa jag och tittade på henne. Hon nickade.

"Jag lovar. Kom nu, jag fryser ihjäl i den här klänningen." Sade Ellen och jag skrattade. Hon hade bara på sig en rosa klänning och ett par bruna ballerina skor.

Hon tag ett fastare tag om min hand och tillsammans gick vi in i huset.

Vi gick hand i hand in i huset. Blickarna vändes direkt mot oss när vi steg in i det stora vardagsrummet. Jag såg hur glada alla var, utom Liam.. Han tittade snabbt på våra händer och vände sedan bort huvudet, vad var det med honom egentligen?

"Så det är ni nu?" frågade Niall glatt. Jag och Louis tittade på varandra och nickade.

"Ja, det är vi." Sa jag och kysste Louis.

Liam ursäktade sig och sa att han var tvungen att gå på toaletten. Jag tittade förvirrat efter honom.

Jag bestämde mig för att inte bry mig om honom.

Killarna kom fram till mig och kramade om mig och Louis och sa grattis. När Harry kramade mig så blev det en extra lång kram.

"Grattis kusin vitamin! Jag är glad för er skull, Louis är en toppenkille." Viskade Harry i mitt öra. Jag nickade och log mot honom.

"Jag måste prata med dig senare, när har du tid?" viskade jag tillbaka.

"När som helst för dig." Viskade han och jag nickade.

Varför? Varför var både jag och Louis kära i Ellen? Varför?

Självklart skulle hon aldrig välja mig framför Louis. Louis är killen som alla vill ha.

Jag måste prata med henne senare, jag såg på hennes blick att hon misstänkte något. Hon förstod att något stod inte rätt med mig.

Nej, det gjorde det verkligen inte. Jag var kär i henne, och hon var kär i Louis. Helvetes jävla skit. Varför måste kärlek vara så svårt och komplicerat?

Jag och Harry gick på gatorna i Holmes Chapel. Det var rätt sent, men ingen av oss var trötta, inte ännu i alla fall.

"Brukar Liam bete sig sådär som han gjorde när jag och Louis kom in i huset tidigare idag?" frågade jag Harry. Han skakade på huvudet.

"Det var väldigt olikt honom. Men jag antar att det kom som en chock för honom. Oroa dig inte för honom, prata med honom imorgon. Du ska se att allting löser sig." Svarade Harry och kramade om mig. Han skrattade helt plötsligt.

"Vad?" frågade jag helt förvirrad.

"Du är inte så kort längre. Hur lång är du egentligen?" frågade han och log stort mot mig. Jag skrattade.

"171cm." Sade jag stolt.

Plötsligt stannade han och vände blicken mot en lekpark.

"Ser du gungorna där?" frågade Harry och pekade mot ett par svarta gungor som låg lite inne i en grön skog. Jag tänkte efter ett tag  och nickade.

"Vi brukade gunga där som små, eller hur?" frågade jag och såg in i Harrys ögon. Han nickade.

"Tänk, när var det senast vi gungade där?" frågade han mig. Jag log.

"Ungefär 5 år sedan. Tänk hur mycket har förändras sedan dess." Sa jag.

"Jag saknar tiden då vi hade sådan bra kontakt. Vi pratade så ofta, och vi var näst intill oskiljaktiga. Vad hände egentligen, Ellie?" sa Harry och tittade mot de stora ståtliga träden. Jag ryckte på axlarna.

"Jag antar att vi växte upp, Harold. Men jag måste också erkänna, jag har tänkt så otroligt mycket på dig. Du har verkligen varit saknad." Sa jag och hoppade upp på Harrys rygg. Han skrattade och vi började gå hemåt.

Holmes Chapel var öde såhär sent på kvällen, eller nästan.

Jag hörde en kamerablixt. Självklart. Paparazzis.

"HARRY! HARRY!" ropade en man. Harry suckade.

"Ja?" frågade han ointresserad.

"Är detta din flickvän?" frågade han Harry. Jag kunde inte låta bli och skratta.

"Nej nej. Det är min kusin, Ellen." Svarade han och skrattade han med. Vi vände oss om och fortsatte gå.

"Harold?" frågade jag när jag hoppat ner från Harrys rygg.

"Ja, Ellie?" svarade han och log.

"Är det inte jobbigt att aldrig kunna ha ett privatliv? Jag menar, du och killarna blir ju förföljda av paparazzis överallt." Frågade jag försiktigt.

"Visst är det jobbigt ibland, men jag lever min dröm. Det är såhär jag vill att mitt liv ska se ut. Jag älskar att jag är fans i hela världen, jag älskar killarna. Förstår du?" svarade han. Jag nickade.

"Jag förstår. Kan vi skynda oss hem nu? Jag vill sova" sa jag och började gå snabbare.

Direkt jag kom in i huset gick jag in i gästrummet och la mig i sängen med kläderna på. Det hade varit en så händelsefull dag att jag var så trött att jag somnade direkt. 

---

---

Usch så dåligt kapitel! Har skrivit om och om igen. Lovade drama, hur mycket drama blev det här?! Typ inget. Inte i närheten av nöjd..

Och det här med kärlek är jag inte så duktig på att skriva om, då jag inte har varit sådär jätte kär någon gång. Visst, jag har gillat någon men aldrig varit sådär jätte kär.

KRAAM!