Föregående kapitel:

---

"Han sa att om du ville så får du vara förband på vår turne" log de mot mig. Jag satte handen för munnen.

"Hej pappa" log jag. Jag saknade pappa otroligt mycket. Jag hade alltid varit pappas flicka, och det kommer jag alltid vara.

"Hej April" hörde jag honom svara.

"Vad ville du?" frågade jag.

"Ville bara höra hur min äldsta dotter har det" svarade han.

Jag skrattade. "Jag har det grymt bra, pappa. Vet du vad förresten? Jag ska vara förband åt killarna"

"Grattis eller något då, lilltjejen" sa pappa och jag log när jag hörde en viss stolthet i rösten.

"Jag fyller 20 nästa år, pappa. Jag är vuxen... Men tack så mycket" sa jag och fortsatte "Hur mår mamma, Destiny, Braison, Trace och September?" Har jag glömt att nämna att jag har 4 syskon? Destiny Hope, Braison Chance, September Rose och Trace heter dem. Destiny Hope är 12, Braison Chance är 16 år, September Rose är 18 och Trace är 22 år.

"De mår alla bra. Fast Trace har jag inte hört av sedan du for till London.. Han har väl fullt upp i USA" svarade pappa. Trace har bott i USA sedan han var 19, och vi träffas drygt 2-3 gånger per år. Trace var väldigt... annorlunda resten av syskonen Wood. För att vara ärlig så är jag inte alls lik honom.

"April?" frågade pappa lite förvirrat eftersom jag blivit tyst.

"Ops, sorry. Jag tänkte på Trace bara" sa jag och funderade på om jag borde ringa min storebror.

"Okej. När börjar killarnas turne då?" undrade pappa.

Jag tänkte ett tag. "Om två veckor tror jag. Jag ska fråga killarna senare"

"Okej, men Destiny vill prata med dig en snabbis" sa pappa. "Sköt om dig, gumman. Älskar dig"

"Okidoki. Hälsa resten av familjen. Älskar dig med, pappa"

Pappa ropade på Destiny.

"Hej April" hälsade Destiny glatt i luren.

"Hej Destiny Hope" svarade jag lika glatt.

"Kalla mig inte Destiny Hope, du vet att jag hatar det. Destiny heter jag" sa hon och jag skrattade.

"Vet du vad, lillsis? Om jag får en dotter i framtiden då ska hon heta Hope" sa jag väldigt allvarligt. Det var faktiskt sant. Jag hade alltid tyckt Hope varit ett fint namn.

"Jaja, gör du det. Hur är London då?" frågade min lillasyster.

"AmaZayn, hehe, killarna är sjukt underbara som vanligt och vet du vad?! Jag ska vara förband på deras turne!" de sista skrek jag nästan ut.

"Du behöver inte skrika, April. Men grattis! Otroligt glad för din skull"

"Vad har du gjort idag då?" frågade jag leendes.

"Varit och shoppat med mamma" skrattade hon.

"Åh, jag saknar att shoppa med er två. Vi måste göra det när jag är i Wolverhampton igen" sa jag.

"Självklart. Men du, när du ska till USA på killarnas turne, kan du köpa Converse åt mig?" frågade hon sött.

"Klart jag kan, storlek 36 eller hur? Men du, lillis, jag måste gå nu. Men ring någon dag i veckan så kan vi prata bättre. Krama om Braison, September,mamma och pappa från mig och hälsa att jag älskar dem. Älskar dig, kram"

"Ja, storlek 36. Älskar dig med, syster. Hejdå" sa hon och la på.

Jag kände något blöt på min kind, en tår. Jag saknade min familj - efter inte ens en vecka utan dem. Men har man bott hemma i 19 år och alltid haft nära till familjen så är det svårt. Väldigt svårt.

 

Jag gick sakta till köket för att ta ett glas vatten. Till min förvåning satt Louis där. Han log mot mig och jag log tillbaka.

"Värst vad länge du pratade" sa Louis och tittade på klockan.

"Pratade jag i en kvart?!" frågade jag chockat efter att ha tittat på klockan. Han nickade.

"Det kändes som om jag bara pratade i max fem minuter..." mumlade jag.

"Du saknar dem" konstaterade Louis. Jag såg lite frågande på honom.

"Din familj" klargjorde Louis. Jag nickade.

"Det är svårt att vara utom dem när alltid haft dem i närheten i 19 år..." sa jag och lutade mig bak i soffan.

"Jag vet hur det är. Jag saknar min familj otroligt mycket. Även om jag alltid tyckte att mina småsyskon var irriterande så älskar jag dem, det känns tomt utan dem" när Louis sa det kändes det genast bättre. Det var skönt att prata om sina känslor.

Vi satt tysta ett tag innan Louis avbröt tystnaden. "När du behöver prata, tveka inte på att prata med mig. Jag finns alltid för dig"

Jag skrattade tyst och kramade om Louis. "Jag kan bara säga detsamma till dig, Boo Bear"

"Kalla mig inte det" och med de orden började Louis skvätta vatten på mig.

"Är det så du vill ha det så... VATTENKRIGET ÄR IGÅNG!" sa jag högt och tog ett glas och fyllde de snabbt. Jag hällde glaset med det iskalla vattnet över Louis. Han hällde bara någon sekund senare droppade mitt hår av iskallt vatten.

Jag fyllde ännu ett glas med vatten och hällde över honom. Just när han skulle hälla en tillbringare med vatten kom Liam in i rummet.

Han suckade när han såg hur vi såg ut och hur köket såg ut. "Vad har hänt här?"

"Bara lite vattenkrig..." sa jag i ett försök att låta allvarlig. Det gick inte alls bra och jag började skratta som aldrig förr.Louis och Liam bara tittade på mig.

"So miss Wood sa innan hon fick sitt skrattanfall så hade jag och hon ett vattenkrig" sa Louis och log mot Liam. Jag bara fortsatte skratta.

 

 

"Är något fel med henne?" frågade Louis Liam. Liam skakade på huvudet som svars.

"Bara en liten skrattattack"

"Liten?"

"Okejdå, stor skrattattack"

Jag drog ett djupt andetag och slutade skratta. Louis och Liam såg mot mig och jag hörde ett lågt "äntligen" från Louis mun.

"Du gillar att skratta, va?" frågade Louis.

Jag skrattade - igen - och nickade. "Därför blev jag kallad Smiley som liten"

"Smiley?" skrattade Louis.

"Japp... Men nu ska jag städa upp här som den hemmafru jag här" sa jag ironsikt. "Vart har ni städsaker?"

"Vänta här så hämtar jag dem" mumlade Louis och gick ut ur köket.

"Vad sa din pappa då?" frågade Liam.

"Han var glad att jag skulle vara förband åt er och så, och så pratade jag med Destiny" sa jag leendes.

"Hur är det med henne?" frågade han. Destiny hade blivit så mobbad att hon nu fick hemskolning.

"Bra antar jag. Hon ville att jag skulle köpa Converse åt henne i USA" svarade jag. "Visst är det två veckor kvar tills vi flyger till USA?"

"Faktiskt bara en vecka" skrattade Liam.

Jag spärrade upp ögonen. "Jag måste på stan imorgon, jag måste köpa en till resväska"

"Okej, miss-måste-köpa-en-resväska nu ska du städa. Varsågod!" och innan jag visste ordet av 'nej' så hade Louis och Liam smitit iväg.

"BOO BEAR DIN JÄVEL, KOM HIT OCH STÄDA" ropade jag.

Harry kom istället. "Jag kan hjälpa dig"

Jag log tacksamt mot honom och började torka det blöta golvet med en mopp(visst heter det så? haha). Harry torkade möblerna.

 

Jag och Harry gjorde en high five. På en kvart var köket i stort sett helt torrt.

"Vi äger!" utbrast jag. Harry nickade och såg stolt runt i köket.

"Nu tycker jag att vi förtjänar lite sömn.." log jag mot Harry. "God natt Harry"

"God natt April"