Chapter 3 ~ Stole my heart
Förra kapitlet;
”JAG VINNER!” ropade Harry.
”NEJ, DET GÖR DU INTE, FÖR DET GÖR JAG” ropade Liam och sprang om både mig och Harry.
Harry sprang om honom…
”JAG VANN, JAG ÄR BÄST!” sa Harry och såg väldigt stolt ut. Jag däremot blängde på honom.
”Någon är visst en dålig förlorare” retades Liam. Jag slog honom på armen.
Liam och Harry såg på varandra och innan jag visste ordet av spring så hoppade de på mig och började kittla mig.
Jag skrek och skrattade.
”SNÄLLA, SLUTA!” skrek jag mellan skrattattackerna.
”Om du erkänner att du är en dålig förlorare” flinade Harry.
”Jag är en dålig förlorare” skrek jag. Liam och Harry slutade genast att kittla mig.
Jag rusade upp för trapporna och in i Liams lägenhet.
Så fort jag fått skorna av mig sprang jag rakt in i gästrummet och bums ner i sängen.
Jag tittade på klockan på mobilens skärm, 21:40. En liten vila efter denna långa dag behövdes nog, så jag bestämde mig för att vila ett tag. Trots att jag vila, och inte sova, så blev det ändå att jag somnade.
Liams perspektiv:
Att ha April här i London, som dessutom ska bo här ett tag framöver, gjorde mig överlycklig. Jag hade saknat henne mer än någonsin. Jag önskade att jag kunde träffa familjen oftare, och familjen Wood. Familjen Payne och Wood stod varandra nära. Innan jag och April föddes så kände våra familjer varandra sedan långt tillbaka. Min mamma och hennes mamma Elise hade gått i samma klass under deras skoltid. Men samtidigt som jag önskade att jag kunde tillbringa mer tid med familjen så visste jag att det var värt. Jag levde min dröm.
Jag kikade in i gästrummet. I sängen låg April och sov fridfullt. Jag skrattade lågt och stängde försiktigt dörren. Jag gick in i köket och smsade Niall.
Självklart! Bara att komma, dörren är öppen.
Jag log och tog fram ett glas och fyllde det med vatten. Utanför hörde jag hur regnet smattrade ner, enligt mig så var det väldigt mysigt när det regnade.Jag tog på mig ett par Converse och gick den korta vägen till Nialls lägenhet, som låg bredvid min lägenhet. Jag knackade snabbt och gick in innan Niall han komma och öppna.
”Niall?” ropade jag.
”Köket” fick jag som svar. Jag skrattade och gick in till köket. Han satt vid köksbordet och åt en macka.
”Vad fick dig att lämna den blivande sångerskan?” log Niall.
”Blivande sångerskan?” svarade jag och höjde på ögonbrynen ”Hon somnade”
Niall nickade. ”Vet du vad? Jag tror faktiskt hon skulle kunna komma riktigt långt med en karriär som sångerska! Den tjejen har talang!”
”Kanske det…”
”Inget kanske, Liam. Hon skulle faktiskt komma riktigt långt. 99 % säker på det”
”Alltså säger 1 % inom dig att hon inte skulle lyckas så bra?” frågade jag.
”Det sa jag aldrig…” sa Niall.
”Jag vet inte riktigt om hon skulle vilja bli känd…” sa jag osäkert.
”Du kan alltid fråga” svarade Niall och fortsatte ”Eftersom att du är känd så skulle du nog lyckas hitta ett skivbolag som skulle vilja signa henne”
Jag funderade ett tag.
”Om hon vill så kan jag säkert hitta något skivbolag som skulle vilja signa henne” sa jag glatt. Min första tanke var SYCO.
”Du vet låten hon sjöng på caféet?” frågade Niall.
Jag nickade. ”Och…?”
”Den har hon skrivit alldeles själv” svarade han. Jag tappade hakan.
”Jag visste inte att hon kunde skriva låtar” sa jag chockat.
”Den tjejen chockerar alla” skrattade Niall fram. Jag skrattade med honom.
Chapter 2 ~ Stole my heart
Förra kapitlet;
Jag drog på luvan och gick ut i regnet. Typiskt att det skulle regna.
Jag log när två händer sattes framför mina ögon.
”Hej Harry” sa jag och skrattade.
”Välkommen till London” sa han och tog bort händerna.
Vi hjälptes åt att få in mina två resväskor in i bilen.
Jag gick snabbt in på Twitter och skrev.
April Wood @AprilWood
Kan inte vänta på att få se dig. Vi ses snart. Xx
Jag kände hur nervositet ökade ner vi stannade bilen utanför huset där killarna hade sina lägenheter.
Jag drog på luvan igen.
”Visst skulle vi till din och Louis lägenhet?” frågade jag Harry.
”Yes box. Sedan kommer Liam, Niall och Zayn dit” svarade Harry. Jag nickade och log ett nervöst leende som Harry flinade åt.
Just precis ringde Harrys mobil.
”Harry” svarade han och började prata med vem nu som ringde. ”Va? Varför då? Jaja. Ska vi till ett café? Ska hon sjunga? Jaja. Vi åker dit. Vi ses där”
”Vem var det?” frågade jag.
”Jag förklarar senare, vi ska till ett café. Du ska tydligen sjunga. Du har med din gitarr, va?” frågade Harry. Jag nickade.
"Men vad ska jag sjunga?” panikslaget såg jag mig omkring.
”Lugna ner dig och sätt dig i bilen” sa Harry lugnt. Jag hade inte ens märkt att han satt sig i bilen.
Jag gjorde som han sa och han började köra.
Jag tittade ut genom fönstret och såg hur regnet öste ner. Just nu kände jag mig riktigt glad över att ha valt att ta med en jacka som tålde regn.
”Jag har ingen aning om vad jag ska sjunga…” sa jag.
”Du ska se att det löser sig” tröstade Harry.
”När kommer Liam?” frågade jag.
”Om 10 minuter” sa Harry och parkerade bilen utanför ett café i Londons centrum. Jag tog snabbt ut min gitarr ur bagageluckan.
”Spring om du inte vill bli blöt” sa Harry högt och vi började springa den korta biten från platsen där Harry parkerat.
Jag såg att det var rätt tomt och pustade ut.
Jag funderade i ungefär två minuter innan det slog mig.
”Jag vet vad jag ska sjunga!” log jag. Harry besvarade leendet.
Jag började nynna på låten och testade spela med gitarren.
Jag testade att spela i ungefär 10 minuter innan jag började sjunga.
Harry satte sig vid ett bord lite längre bort och jag satte mig på en svart stol som hade en dyna av skinn. Jag satte på mikrofonen som stod framför mig.
”Jag heter April Wood och jag ska sjunga en egenskriven låt för er” sa jag och började spela på gitarren. Snart överröstade min sång allas prat. Alla såg på mig med chockade blickar.
Everybody needs inspiration,
Everbody needs a song.
A beautiful melody,
When the night's so long.
Cause there is no guarantee,
That this life is easy.
Yeah when my world is falling apart.
When there's no light to break up the dark,
That's when I, I, I look at you.
When the waves are flooding the shore,
and I can't find my way home anymore.
That's when I, I, I look at you.
When I look at you,
I see forgiveness,
I see the truth.
You love me for who I am,
Like the stars hold the moon,
Right there where they belong.
and I know im not alone.
Jag såg att dörren öppnades och in kom Liam, Niall, Louis och Zayn. De hälsade på Harry. Liam hade inte sett mig ännu. Jag fortsatte sjunga. Jag såg hur Liam tittade på mig. Han såg så chockad ut.
Yeah when my world is falling apart,
When there's no light to break up the dark,
That's when I, I, I look at you.
When the waves are flooding the shore,
and I can't find my way home anymore,
That's when I, I, I look at you.
You, appear just like a dream to me.
Just like kaleidoscope colors,
That cover me,
All I need,
Every breath that I breathe,
Don't you know you're beautiful!
Yeah
When the waves are flooding the shore,
and I can't find my way home anymore,
That's when I, I, I look at you.
I look at you, Yeah, Woah.
You, appear just like a dream to me.
Alla applåderade. Jag log. Till och med Niall, Harry, Zayn och Louis såg chockade ut.
”Vi visste inte att du var så duktig, April” sa Niall.
”Du har talang” log Louis.
”Tack” mumlade jag blygt.
“April” var det enda Liam sa.
”Hej Liam” sa jag.
”Vad gör du här?” frågade han, fortfarande chockad.
”Dina bandmedlemmar och jag har planerat detta i månader. Jag ska bo med er ett bra tag framöver” sa jag.
”Har ni gjort det här för mig?” frågade Liam. Niall, Louis, Zayn och Harry nickade.
“Jag vet inte hur jag ska tacka er… Tack. Tack så otroligt mycket, killer. Och tack, April, för att du är här. Jag har saknat dig” sa Liam och jag hoppade upp i hans famn.
”Du har ingen aning om hur mycket jag saknat dig, Liam. Wolverhampton är så otroligt tråkigt utan dig” log jag och jag kunde känna en tår rinna nerför min kind.
”Tur att du har September Rose” sa Liam och rufsade till mitt hår. Min lillasyster hade alltid stått mig nära, jag hade aldrig passat in i tjejgänget i min gamla klass, så jag höll mig till killarna. September Rose var den enda tjej jag umgicks med. Turligt nog hade jag gått ut skolan förra året.
”Ja, men det är inte samma sak. Jag saknar dig mer och mer för varje dag, Liam” sa jag och ännu en tår rann nerför min kind.
”Gråt inte, April. Jag önskar jag kunde tillbringa mer tid i Wolverhampton…” började han men jag avbröt honom.
”Nej, Liam. Tänk inte tanken. Du lever din dröm, och jag ska inte förstöra. Nu tänker vi på annat” sa jag och försökte le, men det liknade mest en grimarsh.
”Allt som just nu räknas är att du är här” log Liam. Jag kramade hårt om honom.
”Vad sägs om att beställa något? Jag är sugen på en kycklingmacka” sa jag och såg mot killarna.
”Javisst” sa Liam och fortsatte när han såg att jag började ta fram mitt kreditkort ”och jag betalar”
”Nej, Liam. Jag betalar för mig” sa jag envist. Liam fortsatte säga att han skulle betala åt mig.
”Jaja, betala då. Men då ska jag betala för dig någon gång, deal?” sa jag bestämt. Han nickade.
”Vad ska du dricka?” frågade han medans resten av killarna beställde.
”Samma gamla vanliga” flinade jag.
”Cola alltså” sa han. Jag nickade stolt.
En halvtimme senare hade alla ätit upp sin mat.
Jag klappade mig på magen.
”Jag är sååå mätt” sa jag. Alla instämde.
”Så, April, inte visste jag att du var så duktig att sjunga. Varför har du döljt din talang för oss?” frågade Harry.
”Antagligen för att ni är kända över världen” flinade jag.
”Jaja, men du är medveten om att du är duktig, va? Du skulle kunna gå riktigt långt!” sa Niall.
”Jag vet inte…” sa jag osäkert.
Vi satt på caféet tills de stängde och pratade om allt möjligt. Det var riktigt mysigt med att regnet öste ner utanför.
”Visst är det okej att jag bor hos dig, Liam?” frågade jag när vi satt oss i bilen. Jag skulle åka med Harry och Liam.
”Självklart. Du får sova på soffan eller gästrummet, ditt val” svarade han. Jag nickade.
”Gästrummet!” sa jag snabbt. Sängen i gästrummet var underbar. Jag hade kunna bo i sängen, ärligt talat. Liam flinade.
”Och bara så du vet så ska vi tidigt till studion imorgon, ska du hänga med ?” frågade Harry och flinade stort mot mig. Alla som kände mig borde känna till att jag sover gärna väldigt länge, gör du inte det så känner du mig inte.
”Jag stannar. Ska nog ändå på stan imorgon och shoppa” log jag.
”Du kan ta min bil om du vill” sa Harry. Jag nickade.
”Men om jag krockar med den då?” frågade jag osäkert. Liam och Harry skrattade.
”Det kan hända, men det gör inget” svarade Harry med ett litet leende.
”Tack Harry” log jag och kramade om honom.
”Ingen orsak. Jag vill ju att du ska trivas här”
”Hur kan man inte trivas när man umgås med 5 galna men samtidigt sjukt omstänksamma killar, Harry?” frågade jag.
”Ingen aning” skrattade Harry fram.
”Vi är framme” sa Liam. Jag nickade och släppte bort bältet.
”FÖRSTEN IN ÄR BÄST” ropade jag.
”JAG VINNER!” ropade Harry.
”NEJ, DET GÖR DU INTE, FÖR DET GÖR JAG” ropade Liam och sprang om både mig och Harry.
Harry sprang om honom…
”JAG VANN, JAG ÄR BÄST!” sa Harry och såg väldigt stolt ut. Jag däremot blängde på honom.
”Någon är visst en dålig förlorare” retades Liam. Jag slog honom på armen.
