Aprils perspektiv, 2 dagar senare:

 

"Allt kommer bli bra igen April, tro mig" viskade han tröstande i mitt öra.

"Han har inte pratat med mig på två dagar, Louis! 2 dagar!" snyftade jag mot Louis axel. 2 dagar hade gått sedan Jakes fest. 2 fucking(förlåt för ordvalet) dagar sedan Liam senast pratade med mig...

"Jag är säker på att han bara har någon sorts period, han kommer prata med dig snart, jag lovar" sa han lugnt.

"Men om han inte gör det?!"

"April... sluta tänk så. Du och Liam har varit bästa vänner för 19 år, dessutom vet du hur Liam är - han kan inte ignorera någon för evigt"

"Men ändå..." mumlade jag men Louis fortsatte och ignorerade vad jag sagt.

"Även om det är en svår period just nu så kommer det inte vara svårt för evigt, glöm inte det"

"Jag vet inte vad jag gjort för fel..." mumlade jag.

"Du har inte gjort något fel, det är Liam som gör fel i att ignorera en sådan underbar person som dig April"

Jag sa inget utan bara lät tårarna rinna nerför mina kinder. Och Louis lät mig gråta.Han förstod att jag behövde få gråta ut, så han viskade bara tröstande ord. Sådana ord som Liam egentligen borde ha viskat i mitt öra. För det var han, Liam James Payne, som var min allra bästa vän. Men Louis var också en av mina bästa vänner... Men jag ville ha Liam här. Jag ville inte att han skulle ignorera mig, jag ville att allt skulle vara normalt. Som det var innan vi for på den här touren. Det kanske var ett dåligt val av mig att vara förband på den här touren...

Jag kramade hårt om Louis och han kramade lika hårt om mig. Han var för underbar och snäll mot mig. Tidigare hade jag skrikit på honom, men han hade inte skrikit tillbaka. Hade jag varit honom och möt en bitch som mig skulle jag skrika tills orden inte längre kom ur munnen. Men Louis visste hur jag mådde, så han skulle aldrig ens tänka tanken på att skrika på mig, det hade han i alla fall sagt.

 

 

Jag hörde snarkningar från April. Jag la henne sakta ner i hennes säng och bäddade om henne. Jag släckte lampan och smög ut. Jag gick snabbt till rum 7005 och knackade på dörren.

En trött Liam öppnade dörren. "Vad?"

"Vi behöver prata" sa jag och gick in i hans rum. Det var en enda röra, helt ärligt.

"Jag ville prata om April, Liam. Du vet April? Hon som en gång var din bästa vän?"

"Hon är min bästa vän, Louis" svarade han lågt.

Jag fnyste. "Som du behandlar henne så verkar du ju inte vilja vänner alls"

"Jag var där, Liam. Jag var där när hon mådde dåligt. Jag tröstade henne. Jag fanns där, till skillnad från dig"

"Du har ingen jävla aning!" vrålade Liam. Jag backade bak ett steg och tittade på Liam.

"Vet du vad, Liam? Jag känner inte igen dig" sa jag ilsket och fortsatte. "Den Liam jag kände var alltid där för April, oavsett vad det gällde. Den Liam jag kände skulle aldrig någonsin ignorera sin bästa vän sedan 19 år tillbaka. Jag trodde du skulle vara där när hon behövde dig. Jag trodde du skulle finnas där. Men jag antar att jag hade fel".

"Men jag vill.. det bara..." började han men avbröt sig och tittade bort.

"Vad, Liam? Vad?" frågade jag. Han vände blicken mot mig och jag kunde se att hans ögon var fyllda av tårar. Det var då jag hörde honom tyst mumla de ord jag aldrig trott jag skulle få höra. Aldrig någonsin.

"Jag tror jag är kär i April..."