/Ebba

KAPITEL 4:

Harry stirrade på mig med stora ögon, men log sedan. Jag pustade ut.

"Ni skulle vara perfekta tillsammans, Lou. Fråga ut henne." Sa Harry. Jag nickade sakta.

"Men om hon inte tycker om mig då, Harry? Vad gör jag då?" frågade jag och tittade ner i marken.

"Louis, jag känner Ellen. Hon gillar dig, jag ser blickarna hon ger dig. Men om du sårar henne kommer jag inte prata med dig, bara så du vet det. " Sa Harry helt allvarligt. Jag nickade.

"Men.. " började jag men Harry avbröt mig direkt.

"Bara fråga ut Ellen, Loui.." Men denna gång avbröts Harry av att hans kusin hade kommit ut och nu stod bakom honom.

"Fråga ut mig, Louis? Vad handlar det här om egentligen?" frågade Ellen lugnt, men jag kunde skymta ett litet leende.

"Jag ska nog gå nu.." Sa Harry och gick in i huset.

"Ehm.. Jag.. Är.. Typ.. Kär.. I.. Dig.. " stammade jag fram. Innan jag visste ordet av hade jag kysst henne. Hon besvarade kyssen.

"Louis.. Jag vet inte varför du valde mig av alla vackra personer." Sa hon och log osäkert mot mig och jag log tillbaka.

"Ellen Sarah Felicia Svonni, du är en underbar tjej. Du är allt jag någonsin kommer vilja ha." Sa jag och tog tag i hennes hand. Hennes bruna hår var rufsigt eftersom det blåste.

"Men Louis… Jag vet inte vad det kommer bli av oss. Jag är liksom en vanlig tjej från en liten stad i norra Sverige och du är känd och flera miljoner tjejer skulle göra vad som helst för att få dig på fall. Dessutom vet jag inte om jag klarar av allt hat, jag har redan fått så mycket hat tidigare och tror jag skulle bryta ihop om jag blev hatad igen.." sa Ellen och tittade sorgset ner i marken. Jag tog fingret under hennes haka.

"Vi kommer klara det här, jag lovar. Det kommer bli svårt, men ett riktigt fan skulle acceptera mitt val, okej? Lova att vi kommer försöka." Sa jag och tittade på henne. Hon nickade.

"Jag lovar. Kom nu, jag fryser ihjäl i den här klänningen." Sade Ellen och jag skrattade. Hon hade bara på sig en rosa klänning och ett par bruna ballerina skor.

Hon tag ett fastare tag om min hand och tillsammans gick vi in i huset.

Ellen Svonnis perspektiv;

Vi gick hand i hand in i huset. Blickarna vändes direkt mot oss när vi steg in i det stora vardagsrummet. Jag såg hur glada alla var, utom Liam.. Han tittade snabbt på våra händer och vände sedan bort huvudet, vad var det med honom egentligen?

"Så det är ni nu?" frågade Niall glatt. Jag och Louis tittade på varandra och nickade.

"Ja, det är vi." Sa jag och kysste Louis.

Liam ursäktade sig och sa att han var tvungen att gå på toaletten. Jag tittade förvirrat efter honom.

Jag bestämde mig för att inte bry mig om honom.

Killarna kom fram till mig och kramade om mig och Louis och sa grattis. När Harry kramade mig så blev det en extra lång kram.

"Grattis kusin vitamin! Jag är glad för er skull, Louis är en toppenkille." Viskade Harry i mitt öra. Jag nickade och log mot honom.

"Jag måste prata med dig senare, när har du tid?" viskade jag tillbaka.

"När som helst för dig." Viskade han och jag nickade.

Liams Paynes perspektiv;

Varför? Varför var både jag och Louis kära i Ellen? Varför?

Självklart skulle hon aldrig välja mig framför Louis. Louis är killen som alla vill ha.

Jag måste prata med henne senare, jag såg på hennes blick att hon misstänkte något. Hon förstod att något stod inte rätt med mig.

Nej, det gjorde det verkligen inte. Jag var kär i henne, och hon var kär i Louis. Helvetes jävla skit. Varför måste kärlek vara så svårt?

Ellen Svonnis perspektiv(senare på kvällen);

Jag och Harry gick på gatorna i Holmes Chapel. Det var rätt sent, men ingen av oss var trötta, inte ännu i alla fall.

"Brukar Liam bete sig sådär som han gjorde när jag och Louis kom in i huset tidigare idag?" frågade jag Harry. Han skakade på huvudet.

"Det var väldigt olikt honom. Men jag antar att det kom som en chock för honom. Oroa dig inte för honom, prata med honom imorgon. Du ska se att allting löser sig." Svarade Harry och kramade om mig. Han skrattade helt plötsligt.

"Vad?" frågade jag helt förvirrad.

"Du är inte så kort längre. Hur lång är du egentligen?" frågade han och log stort mot mig. Jag skrattade.

"171cm." Sade jag stolt.

Plötsligt stannade han och vände blicken mot en lekpark.

"Ser du gungorna där?" frågade Harry och pekade mot ett par svarta gungor som låg lite inne i en grön skog. Jag tänkte efter ett tag  och nickade.

"Vi brukade gunga där som små, eller hur?" frågade jag och såg in i Harrys ögon. Han nickade.

"Tänk, när var det senast vi gungade där?" frågade han mig. Jag log.

"Ungefär 5 år sedan. Tänk hur mycket har förändras sedan dess." Sa jag.

"Jag saknar tiden då vi hade sådan bra kontakt. Vi pratade så ofta, och vi var näst intill oskiljaktiga. Vad hände egentligen, Ellie?" sa Harry och tittade mot de stora ståtliga träden. Jag ryckte på axlarna.

"Jag antar att vi växte upp, Harold. Men jag måste också erkänna, jag har tänkt så otroligt mycket på dig. Du har verkligen varit saknad." Sa jag och hoppade upp på Harrys rygg. Han skrattade och vi började gå hemåt.

Holmes Chapel var öde såhär sent på kvällen, eller nästan.

Jag hörde en kamerablixt. Självklart. Paparazzis.

"HARRY! HARRY!" ropade en man. Harry suckade.

"Ja?" frågade han ointresserad.

"Är detta din flickvän?" frågade han Harry. Jag kunde inte låta bli och skratta.

"Nej nej. Det är min kusin, Ellen." Svarade han och skrattade han med. Vi vände oss om och fortsatte gå.

"Harold?" frågade jag när jag hoppat ner från Harrys rygg.

"Ja, Ellie?" svarade han och log.

"Är det inte jobbigt att aldrig kunna ha ett privatliv? Jag menar, du och killarna blir ju förföljda av paparazzis överallt." Frågade jag försiktigt.

"Visst är det jobbigt ibland, men jag lever min dröm. Det är såhär jag vill att mitt liv ska se ut. Jag älskar att jag är fans i hela världen, jag älskar killarna. Förstår du?" svarade han. Jag nickade.

"Jag förstår. Kan vi skynda oss hem nu? Jag vill sova" sa jag och började gå snabbare.

Direkt jag kom in i huset gick jag in i gästrummet och la mig i sängen med kläderna på. Det hade varit en så händelsefull dag att jag var så trött att jag somnade direkt.

Harry stirrade på mig med stora ögon, men log sedan. Jag pustade ut.

"Ni skulle vara perfekta tillsammans, Lou. Fråga ut henne." Sa Harry. Jag nickade sakta.

"Men om hon inte tycker om mig då, Harry? Vad gör jag då?" frågade jag och tittade ner i marken.

"Louis, jag känner Ellen. Hon gillar dig, jag ser blickarna hon ger dig. Men om du sårar henne kommer jag inte prata med dig, bara så du vet det. " Sa Harry helt allvarligt. Jag nickade.

"Men.. " började jag men Harry avbröt mig direkt.

"Bara fråga ut Ellen, Loui.." Men denna gång avbröts Harry av att hans kusin hade kommit ut och nu stod bakom honom.

"Fråga ut mig, Louis? Vad handlar det här om egentligen?" frågade Ellen lugnt, men jag kunde skymta ett litet leende.

"Jag ska nog gå nu.." Sa Harry och gick in i huset.

"Ehm.. Jag.. Är.. Typ.. Kär.. I.. Dig.. " stammade jag fram. Innan jag visste ordet av hade jag kysst henne. Hon besvarade kyssen.

"Louis.. Jag vet inte varför du valde mig av alla vackra personer." Sa hon och log osäkert mot mig och jag log tillbaka.

"Ellen Sarah Felicia Svonni, du är en underbar tjej. Du är allt jag någonsin kommer vilja ha." Sa jag och tog tag i hennes hand. Hennes bruna hår var rufsigt eftersom det blåste.

"Men Louis… Jag vet inte vad det kommer bli av oss. Jag är liksom en vanlig tjej från en liten stad i norra Sverige och du är känd och flera miljoner tjejer skulle göra vad som helst för att få dig på fall. Dessutom vet jag inte om jag klarar av allt hat, jag har redan fått så mycket hat tidigare och tror jag skulle bryta ihop om jag blev hatad igen.." sa Ellen och tittade sorgset ner i marken. Jag tog fingret under hennes haka.

"Vi kommer klara det här, jag lovar. Det kommer bli svårt, men ett riktigt fan skulle acceptera mitt val, okej? Lova att vi kommer försöka." Sa jag och tittade på henne. Hon nickade.

"Jag lovar. Kom nu, jag fryser ihjäl i den här klänningen." Sade Ellen och jag skrattade. Hon hade bara på sig en rosa klänning och ett par bruna ballerina skor.

Hon tag ett fastare tag om min hand och tillsammans gick vi in i huset.

Vi gick hand i hand in i huset. Blickarna vändes direkt mot oss när vi steg in i det stora vardagsrummet. Jag såg hur glada alla var, utom Liam.. Han tittade snabbt på våra händer och vände sedan bort huvudet, vad var det med honom egentligen?

"Så det är ni nu?" frågade Niall glatt. Jag och Louis tittade på varandra och nickade.

"Ja, det är vi." Sa jag och kysste Louis.

Liam ursäktade sig och sa att han var tvungen att gå på toaletten. Jag tittade förvirrat efter honom.

Jag bestämde mig för att inte bry mig om honom.

Killarna kom fram till mig och kramade om mig och Louis och sa grattis. När Harry kramade mig så blev det en extra lång kram.

"Grattis kusin vitamin! Jag är glad för er skull, Louis är en toppenkille." Viskade Harry i mitt öra. Jag nickade och log mot honom.

"Jag måste prata med dig senare, när har du tid?" viskade jag tillbaka.

"När som helst för dig." Viskade han och jag nickade.

Varför? Varför var både jag och Louis kära i Ellen? Varför?

Självklart skulle hon aldrig välja mig framför Louis. Louis är killen som alla vill ha.

Jag måste prata med henne senare, jag såg på hennes blick att hon misstänkte något. Hon förstod att något stod inte rätt med mig.

Nej, det gjorde det verkligen inte. Jag var kär i henne, och hon var kär i Louis. Helvetes jävla skit. Varför måste kärlek vara så svårt och komplicerat?

Jag och Harry gick på gatorna i Holmes Chapel. Det var rätt sent, men ingen av oss var trötta, inte ännu i alla fall.

"Brukar Liam bete sig sådär som han gjorde när jag och Louis kom in i huset tidigare idag?" frågade jag Harry. Han skakade på huvudet.

"Det var väldigt olikt honom. Men jag antar att det kom som en chock för honom. Oroa dig inte för honom, prata med honom imorgon. Du ska se att allting löser sig." Svarade Harry och kramade om mig. Han skrattade helt plötsligt.

"Vad?" frågade jag helt förvirrad.

"Du är inte så kort längre. Hur lång är du egentligen?" frågade han och log stort mot mig. Jag skrattade.

"171cm." Sade jag stolt.

Plötsligt stannade han och vände blicken mot en lekpark.

"Ser du gungorna där?" frågade Harry och pekade mot ett par svarta gungor som låg lite inne i en grön skog. Jag tänkte efter ett tag  och nickade.

"Vi brukade gunga där som små, eller hur?" frågade jag och såg in i Harrys ögon. Han nickade.

"Tänk, när var det senast vi gungade där?" frågade han mig. Jag log.

"Ungefär 5 år sedan. Tänk hur mycket har förändras sedan dess." Sa jag.

"Jag saknar tiden då vi hade sådan bra kontakt. Vi pratade så ofta, och vi var näst intill oskiljaktiga. Vad hände egentligen, Ellie?" sa Harry och tittade mot de stora ståtliga träden. Jag ryckte på axlarna.

"Jag antar att vi växte upp, Harold. Men jag måste också erkänna, jag har tänkt så otroligt mycket på dig. Du har verkligen varit saknad." Sa jag och hoppade upp på Harrys rygg. Han skrattade och vi började gå hemåt.

Holmes Chapel var öde såhär sent på kvällen, eller nästan.

Jag hörde en kamerablixt. Självklart. Paparazzis.

"HARRY! HARRY!" ropade en man. Harry suckade.

"Ja?" frågade han ointresserad.

"Är detta din flickvän?" frågade han Harry. Jag kunde inte låta bli och skratta.

"Nej nej. Det är min kusin, Ellen." Svarade han och skrattade han med. Vi vände oss om och fortsatte gå.

"Harold?" frågade jag när jag hoppat ner från Harrys rygg.

"Ja, Ellie?" svarade han och log.

"Är det inte jobbigt att aldrig kunna ha ett privatliv? Jag menar, du och killarna blir ju förföljda av paparazzis överallt." Frågade jag försiktigt.

"Visst är det jobbigt ibland, men jag lever min dröm. Det är såhär jag vill att mitt liv ska se ut. Jag älskar att jag är fans i hela världen, jag älskar killarna. Förstår du?" svarade han. Jag nickade.

"Jag förstår. Kan vi skynda oss hem nu? Jag vill sova" sa jag och började gå snabbare.

Direkt jag kom in i huset gick jag in i gästrummet och la mig i sängen med kläderna på. Det hade varit en så händelsefull dag att jag var så trött att jag somnade direkt. 

---

---

Usch så dåligt kapitel! Har skrivit om och om igen. Lovade drama, hur mycket drama blev det här?! Typ inget. Inte i närheten av nöjd..

Och det här med kärlek är jag inte så duktig på att skriva om, då jag inte har varit sådär jätte kär någon gång. Visst, jag har gillat någon men aldrig varit sådär jätte kär.

KRAAM!

/Ebbaaaa

Kapitel 3:

"Ni killar har fått höra otroligt mycket om mig, kan inte ni berätta om er? Jag vill gärna veta om er." Sa jag och log mot killarna.

"Och nej Harry, dig behöver jag inte veta något om, jag vet redan det jag behöver veta." Sa jag när jag såg att Harry skulle öppna munnen. Han låtsades bli ledsen.

"DU ÄR INTE MIN VÄN LÄNGRE, ELLEN!" sa Harry och gömde sig bakom händerna.

"Det behövs inte. Jag är fortfarande din kusin!" sa jag glatt och skuttade omkring. Jag kände blickarna från killarna brände i nacken.

"HERREGUD. Era blickar alltså.. Jag skuttade bara omkring och ni tittar på mig som om jag vore en alien." Sa jag och försökte se sträng ut. Det dröjde inte länge innan Niall började skratta, resten av killarna var inte sent efter.

"Harry, din kusin alltså.." Fick Louis fram mellan skrattattackerna.

"Killar alltså.." Muttrade jag för mig själv.

"Nej men, sötnos, blev du arg?" frågade Harry retsamt.

"Harry Styles, du ska fan få igen." Sa jag och blängde på honom.

"Vad ska du göra?" frågade han och flinade. Jag började svära på samiska.

"VAD I ALLA MORÖTTERS NAMN VAR DET DU SA?!" frågade Louis högt och alla glodde på mig med stora ögon.

"DET NI!" sa jag och  började skutta hem till Anne. Jag ska fortsätta svära på samiska, tänkte jag retsamt.

"ELLEN SARAH FELICIA SVONNI! DU KOMMER TILLBAKA. NU" ropade Harry bakom mig. Jag skakade på huvudet och gick in i huset skrattandes.

Mamma såg genast att jag var på bra humör.

"Vad har du nu gjort?" frågade hon misstänksamt. Jag han inte svara innan killarna kommer in på mig och stirrar på mig.

"Jag svor på samiska, och det förstod inte killarna." Sa jag och skrattade.

"Så det du svor alltså?" frågade Harry misstänksamt. Jag nickade.

"Jadu, det gjorde jag. Jag pratar 9 av 10 gånger bara samiska med min pappa, så ibland så pratar jag samiska utan att jag vet om det." Sa jag helt lugnt.

"Då får vi vänja oss vid att du ibland helt plötsligt pratar samiska." Sa Louis och jag blev lite förvirrad.

"Ska ni stanna här länge?" frågade jag. Killarna nickade.

"Dessutom så bor vi ju i London, som dig. Så vi lär ses väldigt ofta." Sa Louis än en gång. Ville han träffa mig? Ville killarna träffa mig? Frågorna rusade i mitt huvud.

Louis Tomlinsons perspektiv(En vecka senare);

Varje gång hon skrattade så blev det fjärilar i magen.  Hon var så stark, hon hade blivit mobbad och slagen men ändå så var hon sig själv. Ellen Sarah Felicia Svonni, en underbar och fin tjej är vad hon är.

En sak är säker, jag måste prata med Harry. Nu.

Jag skrev ett sms åt honom; Kan vi prata? Det är viktigt.

Svaret kom fram bara någon minut senare; Självklart. Vi möts utomhus.

Jag såg Harry komma gåendes. Jag kände hur nervositeten komma, min andning höjdes.

"Louis, vad är det egentligen? Du ser super nervös ut." Sa Harry och tittade mot mig.

"Du kommer inte gilla det här, men jag är kär i din kusin, Harry."

Kapitel 3:

"Ni killar har fått höra otroligt mycket om mig, kan inte ni berätta om er? Jag vill gärna veta om er." Sa jag och log mot killarna.

"Och nej Harry, dig behöver jag inte veta något om, jag vet redan det jag behöver veta." Sa jag när jag såg att Harry skulle öppna munnen. Han låtsades bli ledsen.

"DU ÄR INTE MIN VÄN LÄNGRE, ELLEN!" sa Harry och gömde sig bakom händerna.

"Det behövs inte. Jag är fortfarande din kusin!" sa jag glatt och skuttade omkring. Jag kände blickarna från killarna brände i nacken.

"HERREGUD. Era blickar alltså.. Jag skuttade bara omkring och ni tittar på mig som om jag vore en alien." Sa jag och försökte se sträng ut. Det dröjde inte länge innan Niall började skratta, resten av killarna var inte sent efter.

"Harry, din kusin alltså.." Fick Louis fram mellan skrattattackerna.

"Killar alltså.." Muttrade jag för mig själv.

"Nej men, sötnos, blev du arg?" frågade Harry retsamt.

"Harry Styles, du ska fan få igen." Sa jag och blängde på honom.

"Vad ska du göra?" frågade han och flinade. Jag började svära på samiska.

"VAD I ALLA MORÖTTERS NAMN VAR DET DU SA?!" frågade Louis högt och alla glodde på mig med stora ögon.

"DET NI!" sa jag och  började skutta hem till Anne. Jag ska fortsätta svära på samiska, tänkte jag retsamt.

"ELLEN SARAH FELICIA SVONNI! DU KOMMER TILLBAKA. NU" ropade Harry bakom mig. Jag skakade på huvudet och gick in i huset skrattandes.

Mamma såg genast att jag var på bra humör.

"Vad har du nu gjort?" frågade hon misstänksamt. Jag hann inte svara innan killarna kommer in på mig och stirrar på mig.

"Jag svor på samiska, och det förstod inte killarna." Sa jag och skrattade.

"Så det du svor alltså?" frågade Harry misstänksamt. Jag nickade.

"Jadu, det gjorde jag. Jag pratar 9 av 10 gånger bara samiska med min pappa, så ibland så pratar jag samiska utan att jag vet om det." Sa jag helt lugnt.

"Då får vi vänja oss vid att du ibland helt plötsligt pratar samiska." Sa Louis och jag blev lite förvirrad.

"Ska ni stanna här länge?" frågade jag. Killarna nickade.

"Dessutom så bor vi ju i London, som dig. Så vi lär ses väldigt ofta." Sa Louis än en gång. Ville han träffa mig? Ville killarna träffa mig? Frågorna rusade i mitt huvud.

Varje gång hon skrattade så blev det fjärilar i magen.  Hon var så stark, hon hade blivit mobbad och slagen men ändå så var hon sig själv. Ellen Sarah Felicia Svonni, en underbar och fin tjej är vad hon är.

En sak är säker, jag måste prata med Harry. Nu.

Jag skrev ett sms åt honom; ''Kan vi prata? Det är viktigt.''

Svaret kom fram bara någon minut senare; ''Självklart. Vi möts utomhus.''

Jag såg Harry komma gåendes. Jag kände hur nervositeten komma, min andning höjdes.

"Louis, vad är det egentligen? Du ser super nervös ut." Sa Harry och tittade mot mig.

"Jag är kär i din kusin, Harry."

---

---

---

Ett nytt kapitel! Ett kapitel som är kort, och enligt mig sjukt dåligt.

Men fick någon tanke om att jag måste skriva en del på novellen, så här har ni. :)

/Ebbaaaa

KAPTIEL 2:

(HOS ANNE)

Mamma parkerade utanför Annes hus. Jag kunde inte minnas att det var så här stort, tänkte jag och log.

Anne och Robin stod utanför huset, båda två hade stora leenden. Men Annes leende var störst, men jag förstod henne. Hon skulle ju få träffa sin syster och systerdotter som hon inte sett på flera år. Jag besvarade deras leende.

"Ellen! Elizabeth!" sa Anne glatt och kramade om oss. Robin gav oss en kram också.

"Hej Anne och Robin" hälsade jag artigt.

"Åh, de får jag inte glömma! Vänta här!" sa Anne och gick in i huset.

Ut kom Anne med..

"Harry?" frågade jag förvånat. Han hade förändras så mycket, växt upp. Dessutom var hans hår mer lockigt än vad det var senast jag träffade honom.

Han log mot mig och jag log tillbaka.

"Hej Ellen. Trevligt att du är här. Du ska få träffa killarna senare, de är just nu uppe på mitt rum." Sa han glatt och kramade om mig. Jag besvarade kramen.

Harry avbröt kramen när hans iPhone plingade till. Han skrattade åt smset.

"Killarna vill träffa dig nu. Vill du träffa dem, Ellie?" frågade Harry och log igen.

"Ellie? Det smeknamnet använde vi när vi var små, Harry" skrattade jag fram och fortsatte när jag slutat skratta. "Men ja, jag vill gärna träffa killarna."

Harry gick upp för trappan och gick in genom en vit dörr.

"Killar, här har vi min kusin Ellen!" sa Harry glatt och log mot killarna som genast reste sig upp och gick fram mot mig för att ge en kram.

"Det här är Liam, Niall, Zayn och Louis." Presenterade Harry och pekade på killarna. Jag nickade.

"Trevligt att träffas!" Sa jag glatt.

"Det är inte en brittisk dialekt jag hör. Du är inte född i Storbritannien, va?" frågade killen med irländsk dialekt och ett par underbara ögon, Niall. Jag skakade på huvudet.

"Jag är född i Kiruna i norra Sverige. Du är född i Irland, eller hur?" svarade jag. Han nickade.

"Men hur kommer det sig att du är född i Kiruna?" frågade killen med svart hår, Zayn.

"Min mamma, Harrys moster Elizabeth, var på besök i Stockholm vilket min pappa, Johan, också var. De möttes och blev förälskade. Mamma flyttade från Storbritannien till Kiruna, där pappa bodde. Ett år efter de träffas kom jag till världen. Jag bodde faktiskt i Kiruna tills för 1 år sedan." Svarade jag och log.

"Så du är alltså halv svensk?" frågade Liam.

"Nej nej. Jag är hälften brittisk och hälften same." Svarade jag.

"Same?" sa alla killar förvånat utom Harry som flinade.

"Ja, halv same. Pappa är same och har renar i Kiruna." Svarade jag och flinade jag med.

"Herregud alltså! Du kan alltså samiska?!" frågade Niall. Jag nickade.

"Ja. Jag pratar faktiskt fem språk flytande." sa jag glatt.

"Hur gammal är du egentligen?" frågade Louis.

"Fyllde 18 den 29e april(är september nu)" svarade jag.

"Ellen, du måste lova oss att du en dag tar oss på rundtur uppe i norra Sverige!" sa Liam glatt. Jag nickade.

"Det hade varit trevligt. Om ni vill hade jag då kunnat visa er  min pappas renar och lite samisk kultur?" frågade jag och flinade när killarna spärrade upp ögon när jag sade pappas renar.

"Har din pappa egna renar? Herregud." Sa Zayn och tittade på mig.

"Ja, jag har faktiskt en ren vid namn Ella - ja, jag hade dålig fantasi och jag har alltid önskat att jag hette Ella - och en liten kalv vid namn Harold." Sa jag och skrattade åt Harrys min.

"Har du döpt en kalv efter mig, Ellen?" frågade han och la armarna i kors. Jag nickade stolt medan killarna asgarvade.

"Japp. Jag tänkte på dig när jag såg den första gången." Sa jag och just då saknade jag att vara med renarna. Det var där jag trivdes bäst, uppe i fjällen.

"Tänkte du på mig när du såg en kalv?! Är jag så hemsk?" sa Harry förskräckt. Jag skrattade och hoppade upp på hans rygg.

"Ja, jag tänkte på dig när jag såg kalven, men jag tänkte faktiskt på hur mycket jag saknat dig. Och nej, du är inte alls hemsk, du är underbar, Harry. " sa jag och log. Harry pustade ut.

"Tack gode gud. Vet du, Ellen? Du har tillbringat för mycket tid i Sameland. Lust och se Holmes Chapel?" frågade Harry. Jag nickade.

"Det var ett bra tag sedan. Så gärna för min del." Sa jag.

Harry, jag, Liam, Niall, Zayn och Louis gick efter gatorna i Holmes Chapel.

Det var som om jag känt killarna hela livet. Jag kunde vara mig själv med dem. Dessutom så behövde jag inte oroa mig för att bli utsatt för mobbning då Harry var här.

"Så Ellen.. Kan du inte bara berätta lite om dig själv, förutom det vi vet?" frågade Niall och log ett gulligt leende.

"Jag heter som sagt Ellen, Ellen Sarah Felicia Svonni. Jag föddes den 29 april 1994 i Kiruna. Redan när jag var två år kunde jag tre språk flytande, engelska, svenska och samiska. Jag har alltid haft en viss kärlek för fotografering och musik. Och nej, jag brukar inte lyssna på er, tyvärr. Jag lyssnar mest på Cody Simpson och Justin Bieber." Sa jag och log.  Jag gjorde en high five med Niall för att vi båda var fans av Justin Bieber.

"Varför flyttade du från Kiruna?" frågade Liam. Jag drog ett djupt andetag.

"Låt mig bara få tänka några sekunder så ska jag försöka kortfatta det." Sa jag och log ett litet leende. Dessa killar var så gulliga att man inte kunde låta bli att le.

Killarna nickade och jag funderade.

"Jag hade en vän som stod mig väldigt nära, Elsa. Jag hade precis kommit hem från en renjakt uppe i fjällen när jag får ett samtal från Elsas tvillingsyster Elin. Elsa var död. Jag grät och gick inte till skolan på två veckor. Elsa och jag blev båda mobbade, Elsa blev det bara för att hon var med mig. Så när hon dog blev det bara värre. Jag är ju rätt lång, och det var något fult i killarnas ögon. Man skulle vara kort om man var same. Och så var det med att jag inte var svensk. Ingen av mina föräldrar är svenska, pappa är hel samisk och mamma hel brittisk. De äldre killarna brukade slå mig. Så en vecka efter min 17-årsdag orkade jag inte längre. Jag sa till mina föräldrar. De blev både besvikna på mig som hållit det undan dem och förbannade på de som gjort något sådant mot mig. Jag bönade och bad om att jag skulle flytta. För pappa var det svårt, det visste jag. Jag hade alltid varit hans flicka. Men efter lite tjat så gick han med på det. Han sa att han gör vad som är bäst för mig. Mamma sa direkt att skulle jag flytta från Kiruna ska de med. Och mamma ville bort från Sverige. Vi började leta efter hus i Storbritannien. Mamma hittade sitt drömhus i ett rikt område i London. Så i juni 2011 fick vi nycklarna till det. Det var en underbar känsla. Men jag har fortfarande inte kunnat gå vidare, men samtidigt vet jag att det kommer aldrig försvinna helt. Men just nu så är det bara så hemskt. Minnen från mobbningen bara dyker upp sådär. De gör mig galen.

Dessutom är jag rädd för att bli utsatt för mobbning igen. Jag vet inte om jag skulle klara av det. Det är nog jobbigt att tänka på det.. Jag kom hit för att jag skulle kunna få tankarna på annat.." Sa jag och kunde inte fortsätta. Tårarna kom.

"Såja, Ellen. Det var inte meningen att ta upp det. Men glöm inte att vi alltid finns här, oavsett vad. Du kan prata med vem som helst av oss. Vi gör vad som helst, du är Harrys kusin och jag förstår hur svårt det här är." Sa Liam tröstande. Jag nickade och torkade bort tårarna.

"Tack killar. Det betyder mycket." Sa jag och försökte le, men det gick inte så bra.

"GRUPPKRAM!" ropade Louis. Jag skrattade. Dessa killar alltså.

"Så, Anne berättade inte för dig, Harry? Eller visste du om mobbningen?" frågade jag Harry.

"Jag visste inget. Förlåt mig, Ellen. Jag visste inte." Sa han försiktigt och stirrade ner i marken. Jag gick fram till Harry och kramade om honom.

"Det gör inget, Harry. Det är inte ditt fel, kom ihåg det." Sa jag. Ett litet leende spreds på hans läppar.

"Jag har saknat dig Ellen. Otroligt mycket." Sa Harry. Jag kände vilket stort leende jag fick på läpparna.

KAPITEL 1:

Jag såg ut från mitt fönster i London, en massa dyra och stora villor var framför mig. Jag bodde i ett rikt område, mamma hade förälskat sig i ett hus här, och med mamma och pappas jobb var det inga problem med att ha råd med det. Jag, 18-åriga Ellen Svonni, hade flyttat till London från Kiruna för snart ett år sedan. Jag hade äntligen vågat säga till mina föräldrar om att jag blev mobbad, vilket jag varit i flera år. Jag orkade helt enkelt inte. Så mina föräldrar bestämde att vi skulle flytta efter jag tjatat lite på dem. Det var svårt för pappa, han hade ju sina renar här. Glömde jag nämna att jag är halv same? Släkt med många kända sameslöjdare? Nu fick ni veta det. Dessutom är jag halv brittisk då min mamma är från Storbritannien, och så råkar jag vara släkt med en viss Harry Styles, han är jag säker på att du hört talas om. Min kära mor Elizabeth är syster med Harrys mamma Anne. Jag har inte träffat Harry på flera år, men jag minns klart alla somrar jag tillbringat med honom. Jag saknar honom verkligen.

Jag fällde en tår. Ibland, som idag, kände jag att minnena från mobbningen gjorde extra ont att tänka på.

Mamma knackade på dörren.

"Älskade du, tänker du på mobbningen?" frågade hon försiktigt på engelska och kom och satte sig på sängkanten. Jag pratade fem språk; finska, franska, samiska, svenska och engelska. Mamma pratade oftast engelska, och pappa pratade samiska med mig, men annars var det engelska eller svenska för hans del.

"Ja, mamma. Jag klarar inte av det här snart. Minnena gör mig galen, dem bara kommer fram. Jag vill inte tänka på dem." Sa jag och grät mot hennes axel. Mitt bruna hår som jag ärvt efter mamma var tovigt.

"Ellen, jag vet att det är jobbigt. Därför ska vi, bara du och jag eftersom din far arbetar imorgon, till Anne och  Robin efter du packat. Jag vet hur glad du brukade vara där. Dessutom ville Anne gärna att vi skulle komma och hälsa på." Sa mamma och kramade om mig. Jag log mot henne och tog fram min röda resväska.

"Vill du ha hjälp med att stänga den?" skrattade mamma fram när hon såg hur jag kämpade med att stänga den. Jag nickade och log mot henne.

"Jag går ner och packar det jag ska ha i Adidas väskan" sa jag och hon nickade. Jag hade de flesta av mina saker

där nere.

Jag rusade ner för den vita trappen.

Jag stoppade ner min iPhone och iPod i väskan medan jag höll på med iPaden.

"Mamma, jag är färdig nu!" ropade jag.

"Kom då! Nu åker vi till Holmes Chapel!" sa hon glatt och hennes gröna ögon glittrade. Jag förstod att hon var glad, hon skulle ju faktiskt få träffa sin syster som hon inte träffat på flera år. Jag kramade snabbt om henne och vi hoppade in i mammas svarta Range Rover.

Jag gick in på Twitter och skrev snabbt;

‘See ya soon. Much love. Xx’ och ännu ett till ‘Bye London and hello Holmes Chapel’

Jag såg ut från mitt fönster i London, en massa dyra och stora villor var framför mig. Jag bodde i ett rikt område, mamma hade förälskat sig i ett hus här, och med mamma och pappas jobb var det inga problem med att ha råd med det. Jag, 18-åriga Ellen Svonni, hade flyttat till London från Kiruna för snart ett år sedan. Jag hade äntligen vågat säga till mina föräldrar om att jag blev mobbad, vilket jag varit i flera år. Jag orkade helt enkelt inte. Så mina föräldrar bestämde att vi skulle flytta efter jag tjatat lite på dem. Det var svårt för pappa, han hade ju sina renar här. Glömde jag nämna att jag är halv same? Släkt med många kända sameslöjdare? Nu fick ni veta det. Dessutom är jag halv brittisk då min mamma är från Storbritannien, och så råkar jag vara släkt med en viss Harry Styles, han är jag säker på att du hört talas om. Min kära mor Elizabeth är syster med Harrys mamma Anne. Jag har inte träffat Harry på flera år, men jag minns klart alla somrar jag tillbringat med honom. Jag saknar honom verkligen.

Jag fällde en tår. Ibland, som idag, kände jag att minnena från mobbningen gjorde extra ont att tänka på.

Mamma knackade på dörren.

"Älskade du, tänker du på mobbningen?" frågade hon försiktigt på engelska och kom och satte sig på sängkanten. Jag pratade fem språk; finska, franska, samiska, svenska och engelska. Mamma pratade oftast engelska, och pappa pratade samiska med mig, men annars var det engelska eller svenska för hans del.

"Ja, mamma. Jag klarar inte av det här snart. Minnena gör mig galen, dem bara kommer fram. Jag vill inte tänka på dem." Sa jag och grät mot hennes axel. Mitt bruna hår som jag ärvt efter mamma var tovigt.

"Ellen, jag vet att det är jobbigt. Därför ska vi, bara du och jag eftersom din far arbetar imorgon, till Anne och  Robin efter du packat. Jag vet hur glad du brukade vara där. Dessutom ville Anne gärna att vi skulle komma och hälsa på." Sa mamma och kramade om mig. Jag log mot henne och tog fram min röda stora resväska.

.

"Vill du ha hjälp med att stänga den?" skrattade mamma fram när hon såg hur jag kämpade med att stänga den. Jag nickade och log mot henne.

"Jag går ner och packar det jag ska ha i Adidas väskan" sa jag och hon nickade. Jag hade de flesta av mina saker

där nere.

Jag rusade ner för den vita trappen.

.

Jag stoppade ner min vita iPhone och svarta iPod i väskan medan jag höll på med iPaden.

"Mamma, jag är färdig nu!" ropade jag.

"Kom då! Nu åker vi till Holmes Chapel!" sa hon glatt och hennes gröna ögon glittrade. Jag förstod att hon var glad, hon skulle ju faktiskt få träffa sin syster som hon inte träffat på flera år. Jag kramade snabbt om henne och vi hoppade in i mammas vinröda Range Rover.

.

Jag gick in på Twitter och skrev snabbt;

‘See ya soon. Much love. Xx’ och ännu ett till ‘Bye London'

---

---

---

Sådär ja! Nu var kapitel 1 ute. Vad tycker ni? Är det något jag ska tänka på? Mer beskrivningar?

Jag måste säga att det här med beskrivningar har aldrig varit min grej! Men all kritik är välkommen!

Måste även meddela att tjejen på bilden där uppe var tänkt som Ellen, dock har jag kommit fram till att Ellen ska se ut som Kristen Stewart.
/Ebba

Men den kommer, jag lovar!

Kram!

Ellen hade inte den bästa skolgången i Sverige innan hon flyttade till London. Ellen blev ständigt mobbad för sin samiska ursprung och det faktum att hon inte var svensk alls. Hon var hälften samisk och hälften brittisk. Ellen fick ständigt kommentarer om sin längd, med sina 171cm var hon för lång för vissa och kallades jätte av killarna i hennes klass. Och inte blev det bättre när hon sa åt läraren, då blev allt värre. Slagen blev hon också.

Så en vecka efter hennes 17-årsdag orkade hon inte längre. Hon mådde sämre än vad hon gjort tidigare. Ellen sa åt sina föräldrar som blev både besvikna på att hon inte berättat tidigare och förbannade på hur hennes klasskamrater och andra elever på skolan kunnat göra något sådant mot deras dotter. Så Ellen försökte övertala Johan och Elizabeth Svonni(Ellens föräldrar) på att hon fick flytta från Kiruna. Hon klarade inte av sin klass längre, och hon var less på Kiruna. Johan och Elizabeth gick med på det efter lite tjat från sin dotter men på ett villkor. De båda föräldrarna skulle få följa med, vilket Ellen gick med på. Så de började leta hus i London. Ellen blev överlycklig , men Johan tog det väldigt hårt. Han skulle behöva lämna sina renar som betydde så mycket för honom. Men Johan ville sin dotters bästa och bestämde sig för att följa med till London.

Så den 7 juni fick de nyckeln till deras drömhus i ett rikt område i London. De flyttade in direkt.

.

Men för Ellen har det varit svårt att gå vidare. Ibland saknade hon fjällen och ibland kom minnena tillbaka.

Just nu har Ellen en period där hon mått så dåligt att hennes mamma bestämmer sig för att ta med hennes dotter till sin moster i Holmes Chapel. Ellen blir förstås överlycklig. Hon ska få träffa sin moster och hennes snälla man Robin!

Men det hon inte vet är att hennes kusin Harry Styles är hemma på besök hos sina föräldrar. Och med honom är hans bandmedlemmar i One Direction!

.

Under vistelsen i Holmes Chapel förändras Ellens liv totalt. På ett sätt hon aldrig trodde var möjligt. Men samtidigt måste Ellen riskera att förlora någon som står henne nära om hon väljer fel.

Det här är en novell som innehåller sorg, vänskap, ung kärlek och drama. Det här är Another World.

---

---

---

Hur var det? Skrev den här när jag var lite trött så den är inte bäst men men.

Och jag vill bara säga att jag ser Ellen som mig själv litegrann, så när jag skriver så skriver jag efter hur jag känner mig. Jag är väldigt lik Ellen, båda är samer(hahaha, jag tog efternamnet Svonni eftersom min pappa heter det, hehe.), har blivit mobbade och är släkt med kända sameslöjdare. Dessutom är vi väldigt lika i personligheterna. KRAAM!

Jag heter Ebba och är 12 år. Jag har en viss kärlek till Cody Simpson, One Direction och Eric Saade och har nu beslutat mig för att försöka mig på att skriva en One Direction novell. Jag kan inte lova den bästa uppdateringen. Men jag har några kapitel färdiga så de ska jag lägga in(inte alla på en dag, haha).

I alla fall så har jag inte bestämt mig för vem killarna min karaktär ska bli tillsammans med senare. Så jag tänker be er senare om vem ni tycker passar bäst med henne, förutom Harry då min karaktär är kusin med honom.

Aja. Ska lägga in handlingen snart.